Kampen för principerna

I somras väckte Sverigedemokraterna en kritikstorm när de, med SL:s godkännande, valde att annonsera i Östermalmstorgs tunnelbanestation i Stockholm. På affischerna riktade sig partiet till utländska turister när de bad om ursäkt för den ”röra” som ”tvångstiggeriet”, och de ”internationella gäng” som SD påstår ligger bakom det, har gett upphov till. Affischeringen möttes snart av en demonstration på Norrmalmstorg som slutade med att affischerna revs ned av demonstranter. De har sedan dess förblivit nere då SL bedömde situationen som en säkerhetsrisk.

Det finns ett slående mönster som går igen varje gång Sverigedemokraterna yttrar sig, nästan oberoende av hur de gör det eller vad de säger. Alltid aktualiseras frågan om yttrandefriheten – vad innefattar den, egentligen? Vad är dess roll i Sveriges demokrati? Och hur ska vi försvara våra demokratiska värden på bästa sätt? För knappt två år sedan genomfördes en tårtattack mot Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson under en boksignering på Södermalm i Stockholm. Händelsen kan verka tämligen olik sommarens tunnelbaneannonsering, men den lyckades likväl trigga igång samma typ av debatt. Vem har rätt att uttrycka vad, och när, och på vilket sätt? Hur ska vi som inte håller med visa att vi har en annan uppfattning? Efter ”Tårtattacken” slet sig liberala politiker i håret av ilska mot de galna vänsteraktivister som aldrig verkade lära sig bemöta oliktänkande på ett lugnt och sansat sätt. DN:s ledarskribent Erik Helmersson förargade sig i sin ledare ”Skilj på princip och idé” över vänsterns oförmåga att ”stå tyst med plakat på anvisat avstånd för att visa att man har en annan uppfattning”.

Ett av de mönster som går igen är just detta: vurmandet för principerna. Vi har förstås våra demokratiska principer att tacka för mycket, inte minst för människors rätt att tycka, känna och framförallt uttrycka vad de vill. Så länge åsikter finns representerade i samhället ska dessa åsikter få framföras, det ska vara en mekanism som sker automatiserat, oreglerat och oifrågasatt. Det är poängen med en princip – den ska helt enkelt bara följas. På DN:s kulturdebatt publicerades en artikel med rubriken ”När principerna går under jorden”, där skribenten Ola Andersson till och med konstaterar att ”det är de obekväma, upprörande, stötande och rent av avskyvärda åsikterna som yttrandefriheten är till för”. Det är i de mest kritiska situationerna principen är som allra viktigast.

Man bör dock fråga sig om principer är eviga. Är de konstanta i ett samhälle där debattklimatet i övrigt ständigt rör sig? Kan principer vara lagstadgade men samtidigt omstridda? Är det inte så att principer, trots allt, är kontextuellt beroende? Det finns i dag ett utbrett, om än passivt, stöd i Sverige för att acceptera alla åsikters rätt att uttryckas, oavsett dess innehåll eller sammanhang. Den mest olämpliga åsikten förtjänar starkast försvar. Den mest tveksamma källan påstås komma med den ärligaste nyheten. Det är en uppfattning som dessutom tycks växa i takt med främlingsfientligheten, rasismen och framförallt med stödet för Sverigedemokraterna. Den andra sidan av diskussionen däremot, den om när vi sätter ner foten och ifrågasätter normaliseringen, verkar snarare dämpas och tystas ned. Det är som att vi sakta glömmer bort det avgrundsdjupa mörkret som riskerar uppstå när bristande källkritik blir till gränslöst åsiktsyttrande, när åsiktsyttrande blir till propagerande, när propagerande blir till hjärntvätt och när hjärntvätten gör oss till handlingsförlamade åskådare till folkmord och rasism. Det är som att vi ger vika för det kortsiktiga perspektivet, att aldrig någonsin tumma på principerna, och står sen handfallna när debatten hamnar utom vår kontroll.

Maria Ludvigsson skriver i Svenska Dagbladet med anledning av sommarens händelse att eftersom ”policy och riktlinjer finns” när det kommer till politisk reklam på SL:s stationer så är medverkandet på en demonstration att välja den ”lätta vägen”. Hon menar att det som verkligen måste ske är partipolitiska förändringar, det vill säga förändringar av våra principiella regler. Ludvigsson verkar till och med påstå att den vanliga medborgarens ilska, utmattning och upprördhet i form av demonstrationer ”inte är på riktigt”. Det är viktigare att vi lugnar ner oss. Återigen, vi ska inte organisera oss, vi ska sansa oss.

Det finns ett mönster som går igen, inte bara när Sverigedemokraterna kommer på tal i vår nutid, utan när människor med liknande värdegrund har yttrat sig historiskt. Mönstret är rädslan som sipprar in i ett samhälle, den gör att vi ändrar vårt språkbruk, får extremare åsikter och den gör oss blinda för förändringar i vår omgivning som vi normalt sett skulle fördöma. Vi har sett det hända över hela världen och i alla tider. Det är ett faktum som alltid måste betonas och förbehållslöst hållas vid liv, för när rädslan väl infinner sig har den mycket större makt än förnuftet.

Det är viktigt att försvara principen för yttrandefrihet, men att göra det onyanserat är historielöst och naivt. Vi bör betrakta yttrandefrihetsgrundlagen som en demokratisk grundpelare, men låt oss inte glömma att den är beroende av sin samtid och föränderlig i sin utformning. En tillräckligt stark yttrandefrihet är inte den enda vägen i kampen mot rasism – det finns fler värden som måste försvaras. Och det är enkelt för oss, vilka vi nu än är; vi med makt, vi svenskar, vi demokrater, vi västerlänningar, vi medmänniskor, att stå upp för rätten att uttrycka förfärliga åsikter. De drabbar sällan oss. Det är enkelt att vara principiell när det inte finns någonting att förlora på det. Att vara tyst, att snällt stå på anvisad plats och se på, att inte reagera när vi dagligen möter varningstecken på att debattklimatet förändras – vi ser det i tidningar, på internet, i tunnelbanan på väg till skola och arbete. Att då inte göra det man kan för att protestera, det är att ta den lätta vägen.