Hösten 2014, fredagen den 28 november, blev Finland det sista landet i Norden att rösta ja för samkönade äktenskap. Det könsneutrala äktenskapet bör ses som en vinst för flera enskilda förtryckta, dock bereder det plats för en granskning av det faktiska resultatet. Hur har det heteronormativa klimatet egentligen anpassat sig efter dessa lagförda förändringar?
Den könsneutrala äktenskapslagen blev framröstad i Sverige och Norge framröstad 2009, 2010 på Island och 2012 i Danmark. Och nu, efter Finlands omröstning i november 2014, är jämställdheten lika i Norden gällande rätten att oavsett sexualitet kunna ingå i ett äktenskap. Ändå uttalade Timo Soini, ordförande för Finlands tredje största parti Sannfinländarna, att ett ja för samkönade äktenskap skulle innebära “en sorgens dag” för Finland (DN, 2014-11-28). Timo Soini står inte ensam med denna åsikt, vilket blev tydligt ute i riksdagshuset plenisal då resultatet av omröstning presenterades. Vid sidan av de jublande kämparna stod en folkhop som samlats för att starkt visa sin protest mot förslaget.
Den könsneutrala äktenskapslagen ersätter i samtliga nordliga länder lagen om registrerat partnerskap vilket gav samkönade par rätten att ingå partnerskap. Ett samkönat par skiljde sig alltså så tillvida åt att de, olikt ett hetropar, inte erhöll rätten att ingå äktenskap. Om man går in på den Svenska kyrkans hemsida idag går det att läsa om vigsel för samkönade par, men det går också att läsa om hur Svenska kyrkan länge har legat före resten av samhället inom frågor som berör homosexuella. I Sverige var homosexuella handlingar straffbara fram till 1944 och fram till 1979 ansågs homosexualitet vara en psykisk sjukdom. Med detta som referens vill Svenska kyrkan framstå som någon slags pionjär med deras bok Homosexuella och kyrkan som kom ut 1972 där man bland annat fastställer att det principiellt inte finns några hinder för att homosexuella skulle kunna inneha en kyrklig position. Problemet ligger dock i att den Svensk kyrkan i högsta grad, trots tron om raka motsattsen, följer den heteronormativa normen då de väljer att döpa sin bok till Homosexuella och kyrkan.
Att redan i titeln särställa homosexuella som en avvikelse från alla andra är att presentera dem som ett problem som måste hanteras inom det redan gällande ramverket. Svenska kyrkan sätter homosexuella mot resten av samhället, och stakar ut en väg för dessa normbrytande personer inom den redan rådande normen. Detta sker istället för att ifrågasätta och kanske komma till insikten att det istället är dags för ett nytt ramverk där alla kan inkluderas. Där homosexuella/bisexuella/transsexuella/queer-personer och alla som avviker från normen slipper bli särställda i titlar, språk och i något så mänskligt som att få rätt bemötande på landets olika ungdomsmottagningar.
År 1995 införs registrerat partnerskap i Sverige, just för att ge två personer av samma kön en chans att juridiskt möjliggöra samboskap, adoption och ett liv ihop. 1995 finns det plötsligt två vägar att gå för att hugga sitt förhållande fast i sten. Detta speglar ytterligare problemet med att rucka på normerna: trots det stora klivet från synen på homosexualitet som en psykisk sjukdom till att faktiskt kunna ingå i ett lagligt partnerskap så särskiljs man som homosexuell fortfarande från “vanligt folk”. Det registrerade partnerskapet kan ses som en förlängning av stämpeln som psykiskt sjuka vilket homosexuella andra hbtq-personer tillskrevs fram till 1979.
Idag ser verkligheten lite ljusare ut då könsneutralt äktenskap är tillåtet i Sverige och de andra nordiska länderna. Att det aktuella läget för hbtq-människor skiljer sig brett ute i världen där det på många platser ser allt annat än ljust ut är tyvärr ytterligare en sanning vi ställs inför. För ett land som Sverige som anses vara en förebild i många avseenden där jämlikhet diskuteras är det inte bara på nationellt plan viktigt att ställa sig kritisk mot samhället och de verkliga förändringar som har skett, utan att faktiskt också se sitt internationella ansvar. Faktumet att människor med en bild av Sverige som ett jämställt land kan komma hit och få den krossad är verklighet. Hatbrott grundade i homofobi ökade i början av 2000-talet. En förklaring till denna ökning är att hbtq-personer allt mer synliggörs och att fler blir medvetna om sina rättigheter och vågar anmäla. Att anmälningarna av dessa brott enligt Brå har minskat de senaste åren och att anmälningar under 2014 är färre än under 2006 blir därför alarmerande. Om anledningen till att fler vågar anmäla dessa typer av brott är för att deras ställning i samhället blir allt mer uppmärksammad och accepterad måste nedgången av anmälningar ses som ett direkt bakslag gällande kampen för en norm där alla oavsett kön, icke-kön eller sexualitet inkluderas.
Trots det stora framsteg ett könsneutralt äktenskap innebär för Nordens många samkönade par så ligger den rådande heteronormen och drar den reella verkan på samhället bakåt. Det krävs en förändring som skakar både Svenska Kyrkan och Sannfinländare. Det är dags för den sittande normen att tänka om.
Denna artikel har tidigare publicerats i Panorama #13 April 2015
7 kommentarer
Kommentarer är stängda.