1951 skrev Theodor Adorno den kända raden ”Ingen poesi efter Auschwitz”, men kanske är det tvärtom, när det hemska syns, så bör texten inse sin samtid.
Vi kunde den 15 maj i år läsa om de 400 afrikanska flyktingar som dog under sin helvetesfärd över Medelhavet mot Europas gränser. Än en gång blev sträckan en världsnyhet och gick att återfinna på tidningars framsidor runtom världen. Det senaste tillfället som flyktingarna från regionen tilläts sådan plats var 2013, när liknande människor, med liknande bakgrund, satte sig i en båt från norra Libyen för att nå Italiens öar, utan att lyckas. Dessa människor må finnas i tidningen med årliga mellanrum, deras försök är dock dagliga. Eftersom vi tar del av en sådan enorm mängd media, så känns det ibland som om vi står stumma och accepterande inför dessa artiklar. Förlorade människoliv har blivit något som gemene man omedvetet förväntar sig.
Men vad sker när de traditionella byts ut mot det explicita. En novell kan besitta något som tidningar ofta saknar i sin rapportering, en personlighet, en mänsklig blick, en subjektivitet som målande kan beskriva det som media objektivt skall rapportera. Därför, för att väcka lika fundamentalt oroande känslor måste journalistiken som vågar röra sig utanför konventionella ramar visa historierna som sitter i varje båt, i varje bröst.
Ida Börjels Augustprisnominerade verk MA. En långdikt uppbyggd likt ett lexikon, vars tematik grundar sig i människans oroväckande hantering av sig själv. Hennes dikt tvingar läsaren att ställa frågorna utan att ge definitiva svar, endast ledtrådar erbjuds. Medelhavet och dess flyktingar är ett återkommande tema. Hennes dikt är ett referensverk som pekar ut geografiska punkter. Denna återkoppling till den verkliga världen gör att dikten inte bara är en dikt, utan en samtida kommentar på vår värld. Lampedusa, den lilla ön utanför Italiens kust där båten 2013 sjönk, den lilla ön som under 2011 hade tagit emot 48,000 människor på flykt från kriget i Libyen. Zuwara, staden i nordvästra Libyen där människosmugglarnas båtar lämnar hamn, där flertalet flyktingars döda kroppar och trasiga pass sveptes upp av havet till strandkanten i Oktober 2014. Az-Zawiya, kuststaden i nordöstra Libyen där man i Maj, 2014, kunde se flyktingar trängas i ett kalt rum och invänta regeringens deportering eller telefonsamtalet från smugglarna. Dessa platser pekar Börjels diktjag på, fingret rör sig långsamt och läsaren måste själv bilda sig en uppfattning, hon måste söka efter information själv. Med den utveckling vi sett i media nu, så är dessa siffror inte längre lika förfärliga, idag är situationen längre gången. Nu måste vi titta upp.
Vi måste tvingas bemöta och se. Vi måste tvingas se bilden på den lilla pojken i blöta kläder på stranden i Turkiet, han som ligger död inför världen utan att vi tillåts titta bort. Det är verkligheten, den måste vi uppfatta och hantera, annars är vi inte medmänniskor. Författare och journalister måste dokumentera den här tiden, människorna som dog men också de som klarade sig. Berättelser som kan påminna om Paul Celan och Primo Levis förintelseskildringar, eller Somaya El Sousis dikter om Gaza, eller frilansarna som farit ner till gränserna i Europa och dagligen rapporterar om både tårar och förhoppning. Sådana texters förmåga och möjlighet är att belysa och beröra, att skapa hopp och att erbjuda insikt.
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.