Jag rökte min senaste cigarett för drygt halvannan månad sedan. Här gör jag en konstpaus för eventuella spontana applåder. ”Hur har du burit dig åt?” frågar ni, fulla av beundran. ”Har du toktuggat nikotintuggummin?” Nej! ”Har du blivit försatt i hypnos?” Nej! ”Har du kollat bankkontot och insett att du behöver prioritera mellan cigaretter och mat och kommit fram till att det senare nog ändå är lite mer livsnödvändigt i slutändan?” Nej! Eller jo, jag har kollat mitt bankkonto och skakat på huvudet åt min knapra ekonomiska situation, men det är inte heller därför. ”Men bara berätta vad det är då”, suckar ni, nu mer uttröttade än roade. Okej då, faktum är att jag inte har slutat. Jag har bara insett att jag lever i förnekelse. Från att innan varit en icke-rökare som ibland tog en cigarrett är jag nu en rökare som bara säger ”nej tack, inte just nu i alla fall”.
Vi lever alla våra liv i förnekelse; alla ska vi ju dö, förr eller senare. Men det förnekar vi in i det sista. Vi sätter på oss säkerhetsbältet varje gång vi sätter oss i bilen, även om det inte spelar den minsta roll om något skulle hända i 110 kilometer i timmen. Och hur mycket vi än pluggar, läser, räknar, tänker ligger vi ändå efter. Då är det lika bra att gå ut och dricka öl istället.
Fritt saxat från Wikipedia hävdar psykoanalytiker, med Freud i spetsen, att förnekande är en vanlig försvarsmekanism, där individen förnekar farorna från yttervärlden när de blir allt för påfrestande. I mild grad är det väl rätt harmlöst, vi har ju alla varit barn och skyllt ifrån oss: ”det var inte mitt fel” eller ”det var han som började!”. Det är när stora grupper vuxna människor förnekar verkligheten som det börjar bli lite obehagligt. Vi har sett vad som händer när en hel nation förnekar oerhörda tragedier, och jag tycker mig skönja ett liknande mönster idag. Nu låter jag som en repig vinylskiva som har hakat upp sig, men det är värt att upprepa: Idag har vi den största flyktingströmmen sedan andra världskriget. 60 miljoner människor befinner sig just nu på flykt. Vi, och med vi menar jag hela Europa, har länge förnekat det här. Fort Europa har länge stått intakt; muren som innan delade Tyskland försöker nu förhindra flyktingar från att komma in Ungern. En mur är en väldigt bra metafor för just förnekandet. När man bygger en hög mur kan man inte längre se problemet. Ser man inte problemet, finns inte problemet.
Med risk för att jag, med murbräckan i högsta hugg, rusar rakt igenom den vidöppna dörren måste jag säga att jag inte tror på den strategin. Jag tror inte heller på EU:s gemensamma asylsystem. EU hävdar nämligen att alla har rätt att söka fristad undan krig och förföljelse. Men vi förnekar att det i praktiken är omöjligt för de allra flesta att ens få möjlighet att få sin situation prövad. Det som krävs för att någon överhuvudtaget ska kunna söka asyl är deras fysiska närvaro i ett av EU:s medlemsländer. Och de människor som mot förmodan lyckas ta sig så långt möts av misstro. De ska i princip drunkna innan vi drar upp dem i vattnet, och motvilligt ger dem lov att (kanske) stanna. Och sedan har vi mage att skälla på människosmugglarna för att de är de skrupellösa individerna i dramat? De kanske inte direkt är några vandrande helgon, men där känns det som att vi kastar glas mot en stenmur.
Så till den dag det införs lagliga vägar in i EU, exempelvis med humanitära visum, tänker jag i alla fall fortsätta springa med min murbräcka tills dess att jag träffar Ungerns mur. Sakernas tillstånd och alltings jävlighet kan ibland få en att vilja ta en cigarrett. Men det förnekar jag.
1 kommentar
Kommentarer är stängda.