Anonymitet – bu eller bä?

Ingen har nog missat att vi i veckan fick en förlängd helg på grund av ett hot mot Lunds Universitet. Hotet publicerades på den väl använda appen jodel. Jodel är anonym och oftast använder folk den anonymiteten till att erkänna sin kärlek till en klasskamrat eller klaga på något i vardagslivet. På många sätt är jodel en allmänt tillgänglig dagbok, med tillgång till andras åsikter och tips, vilket de flesta anser vara ganska trevligt. Många lutar sig på anonymiteten och tar upp problem de inte skulle erkänna för något, appen blir ett bollplank där folk kan få stöd eller känna tillhörighet. Men vad har jodel blivit när personer kan hota anonymt och ha makten att stänga ett helt universitet och dess verksamhet en dag? Är det verkligen bra att vi har ett anonymt medie där folk utan mycket eftertanke kan skicka iväg ett hot.

Jag måste självklart medge att jag tycker det är bra att det uppmärksammades och togs på allvar, att universitet tog beslutet att stänga skolan för allas säkerhet. Det jag vill kritisera, eller snarare diskutera, är det faktum att anonymiteten på en app kan ställa till dessa rabalder. Är våra kärleksförklaringar, våra jodelskämt, våra bollplank värt det vi riskerar genom att elaksinnade också får vara anonyma? Visst har det funnits de som har skämtat om att de ska ringa in och hota med att spränga skolan bara för att slippa ett prov, men när en person kan gömma sig bakom den anonymitet som jodel erbjuder är det mer sannolikt att göra skämtet till verklighet. Det är en konsekvens av den internetbaserade kommunikation vi har nuförtiden, jag skulle vilja kalla det skärm-syndromet. Vi ser det i många olika sammanhang, hur internet erbjuder en anonymitet och hur denna anonymitet gör att personer skriver sådant som de aldrig skulle säga rakt ut. Allt från flashbacks forumsträsk till kommentarer på nyhetsajter. Allt från en recension på någon drog till ett våldtäktshot. Hur vi, för att vi anonymt sitter vid en skärm, känner friheten att uttrycka sig som vi helst behagar.

För det anser jag inte att vi ska ha ett samhälle likt det i Orwells 1984 där anonymitet är ett minne blott. Anonymitet är och förblir en grundpelare i tryckfriheten och därmed i demokratin. Det visas genom författares rätt att skriva under en pseudonym eller meddelares rättighet att förbli anonyma även vid tryckfrihetsbrott. Jag tror även att anonymitet är viktigt för folkhälsan, som antydes tidigare. Ett anonymt medium främjar samtal om känslor, där personer oberoende av kön(eller annat som hindrar dem) kan få uttrycka sin oro utan att erkänna sin identitet och lida de sociala sanktioner de kan medföra…till exempel bli kallad mes eller allmän tystnad.

När jag började skriva den här debattartikeln visste jag inte hur jag ställde mig till anonymiteten på internet. Jag är fortfarande i konflikt, men har nog bestämt mig. Varför ska vi, fredliga jodlare och internetanvändare, inte får vara anonyma längre bara för att vissa inte kan bete sig? Är inte vår rätt att vara anonyma typ grundlagsstadgad? Ska vi hindra den känsloutveckling många av oss genomgår genom att vi kan uttrycka oss anonymt till andra anonyma? Nej, det skulle vara orätt om anonymitet förbjöds. Istället anser jag att de som kränker, hotar eller på ett eller annat sätt beter sig olagligt ska stå till svars för sina handlingar. De ska stå till svars för sina handlingar så det känns ända till nästa sekel. Jag vill se polisen söka upp denna mycket elaksinnade jodlare, jag vill se rättsväsendet ge denna elaksinnade jodlare ett stort skadestånd för olaga hot, och jag vill se andra elaksinnade jodlare eller internetanvändare bli riktig avskräckta. Därmed får vi behålla våra kärleksförklaringar, våra jodelskämt och våra bollplank.