I landet jag inte älskar

Jag har försökt föreställa mig hur det är att ligga i mitt eget blod, döendes. Jag har försökt att frambringa den känslan och kylan sedan jag hörde talas om dådet i Trollhättan. Det har visat sig vara omöjligt. Jag har undrat om Lavin och Ahmed var tysta eller om de skrek, om barnen hörde dem bakom de låsta klassrumsdörrarna. Jag har undrat hur ljudet av de möjliga skriken ekade mellan väggarna i skolan som inte är olik den jag en gång gick i. Jag har undrat om Lavin hann förstå att han gjorde rätt och jag har undrat om barnen förstod vad han gjorde för oss alla. Jag har däremot inte undrat över någonting angående mannen som beväpnad gick genom korridorerna. Han är ett pussel med få bitar och ett simpelt motiv.

Skolan är inte mindre säker efter Trollhättan, inte heller mitt hem, ingen kommer att hugga ner mig och ingen kommer att bränna upp platsen jag bor på, jag skäms över hur övertygad jag är om den saken. I landet jag inte älskar startade någon en grupp som beskrev att gärningsmannen försvarat sitt land, sådant var inte fallet. Han har dödat svenskar, han har mördat sitt eget folk, det är inte ett försvar – det är en attack. I landet jag inte älskar kommer inte någon med invandrarbakgrund att kliva in på en stereotypt vit skola i Danderyd eller Velling och styckmörda barn, det är jag också övertygad om, där gör sig skammen än en gång påmind. Så många människor i det här landet kommer från samma bakgrund som jag, vi har inte flytt över hav, upplevt strukturell rasism eller bott på transitboende. Vi har inte, och jag vill poängtera det här, kämpat för vår överlevnad. Vi är bortskämda och tursamma människor, det är en viktig insikt.

Så därför, låt oss inte tala om säkerheten på skolor runtom i landet, låt oss istället tala om rasifierade barns säkerhet i Sverige. Låt oss inte tala om psykisk ohälsa och utanförskap bland unga vita män, låt oss istället tala om djupt rotad rasism och okunskap. Utanförskap föder extrema tankar, det bringar människor till att finna gemenskap på annat håll. Det ska inte vara fokus i diskussionen som kommer äga rum den kommande tiden, därför ska följande bli sagt. Det finns en vardagsrasism, en viskning i samhället som gör allt den kan för att på personnivå förbli anonym, en tankebana som fler och fler verkar dela. I landet jag inte älskar bor det människor som kan kliva in på skolor och döda oskyldiga unga människor, i landet jag inte älskar bränner människor ner flyktingförläggningar där människor som flyr krig ska bo. Detta är faktum, det här är vårt Sverige. Kanske var gärningsmannen medlem i en högerextrem grupp vars mål är att utrota en viss del av vår befolkning, jag tänker inte döma ut den möjligheten. Samtidigt kan jag inte se bort från den fruktansvärda möjligheten att han var en ung man som tittat på youtube-klipp och skrev på forum, och att det idag, med det klimat som existerar, är allt som krävs för att utföra något så omänskligt som dådet i Trollhättan. Då handlar det inte om utanförskap, då måste vi bemöta en helt annan grupp och ett mycket större antal människor.