”Du skall inte tro att du är något” är nog den mest välkända av de tio punkterna som tillsammans med strafflagen ”tror du inte vi vet något om dig?” utgör Jantelagen. I En flykting korsar sitt spår från 1933 skildrar Aksel Sandemose sin hemstad Nykøbing Mors i milt sagt något negativa ordalag. Sandemose själv hade flytt från Jante och bosatt sig i Norge. I sin självvalda exil beskrev han därifrån ett litet samhälle fullt av missunnsamhet och avundsjuka mot allt som andades individualism. Ett samhälle som inte tolererade att någon annan stack ut hakan och trodde sig. Ett samhälle som bara väntade på att få ta ner någon stackars sate som svävat iväg lite för högt upp i luften på jorden igen: ”tror du inte vi vet något om dig?”.
På många sätt har han ju rätt. Givetvis är majoritetens tyranni inte något eftersträvansvärt. Det är väl självklart att alla är olika, och att det ska stå var och en fritt fram att utforma sitt liv hur den känner passar bäst. En slags identitetspolitik skulle kunna vara ett viktigt verktyg för marginaliserade grupper att hävda sin rätt gentemot majoritetssamhället. Men i den individualistiska tidsålder som vissa påstår att vi lever i hör man ibland slagordet ”krossa jantelagen!”, som om den låg som ett hinder i vägen för lycka och framgång och det goda livet. Men skulle det inte kunna vara så att jantelagen till viss del i själva verket bara manar till försiktig återhållsamhet?
Om man kan se bortom den rent hotfulla tonen i jantelagen, så är det som återstår faktiskt bara en uppmaning till individen att inte få hybris. Du skall inte tro att du är något. Något större, bättre, finare än någon annan. När allt kommer omkring, sett från ett makroperspektiv, hur ska en omfördelning av samhällets resurser ens vara möjlig utifrån ett individuellt perspektiv, där var och en slåss för sin egen sak? Om alla ständigt gick runt och slogs mot varandras väderkvarnar, skulle vi väl aldrig komma någonvart. Vad värre är: det skulle bli så lätt att spela ut oss mot varandra. För vad är egentligen individualism dragit till sin spets om inte socialdarwinism och ”den enes död, den andres bröd” och andra liknande floskler. Då är bara frågan när den kulturella evolutionen i så fall ger oss rakbladsvassa armbågar.
Det kanske är så att vi behöver en slags inkluderande kollektivism för att nå någon reell förändring. I grund och botten handlar identitetspolitiska strävanden efter jämlikhet för alla. Och vill man bekämpa orättvisor, gör man det lättast genom en kollektiv ansträngning. En gemensam, solidarisk strävan efter ett mer jämlikt samhälle. För all del en livlig diskussion, något annat vore inte bara ohälsosamt, utan direkt otänkbart. Men ändå ett försök till enad front utåt. För någonstans måste den minsta gemensamma nämnaren kunna hittas, exempelvis i det faktum att vi alla är människor. Det betyder därmed inte att vi delar samma erfarenheter, men de allra flesta av oss delar samma känslor. Vi vet alla hur ilska, sorg och förnedring känns, men som samhället är utformat så kommer vissa att känna det mer frekvent och kanske mer intensivt än andra. Kan vi inte komma överens om detta enkla faktum är risken stor att vi hamnar i en total relativism utan möjlighet att ens kunna kommunicera med varandra.
Jag tycker att det är en oroväckande tendens när identitetspolitiken halkar över i de mer radikala (liberala) individualistiska hjulspåren. När vi väl hamnat i den relativistiska sörjan, kan det bli svårt att ta sig ur. Då kommer det sluta med att vi blir offer för en slags omvänd Jantes strafflag: ”Du tror väl inte att du har rätt att uttala dig om oss?”. Och en sådan ytterlighet kan ju få vem som helst att vilja fly till Norge.
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.