Att förstå sig på kärnan i debatten

Det ska omedelbart slås fast att jag inte är någon raketforskare. Jag är bara en blivande samhällsvetare, och därmed i förlängningen förmodligen också en blivande arbetslös sådan. Men det är en fråga för sena nätter när jag ändå inte hade tänkt sova, utan kasta mig oroligt från den ena sidan till den andra. En fråga som däremot inte håller mig vaken om natten är den om kärnkraftens vara eller inte vara. Men nog är den intressant, kanske främst för att det tycks råda så mycket förvirring och så många känslor i debatten.

Jag är som konstaterat bara en lekman i ämnet, fastän det faktumet inte tycks hindra någon från att ha en åsikt; faktiskt tycker jag mig se att det nästan bara är lekmän som uttalar sig i frågan. Var är alla faktiska raketforskare som med hävd kan berätta hur det ligger till?

Eftersom det verkar råda brist på dem gör jag ett tappert försök. Som jag har förstått det är kärnkraften bra så länge den fungerar. Billig, stabil och miljövänlig. Om det inte fungerar kan konsekvenserna däremot bli ödesdigra. Olyckor som Harrisburg 1979, Tjernobyl 1986 och Fukushima 2011 får väl i högsta grad exemplifiera detta. Mig veterligt lever vi dock inte i det forna Sovjet; våra kärnkraftverk är varken felkonstruerade eller sönderrostade. Sverige ligger dessutom tämligen stabilt mitt på den eurasiska kontinentalplattan. Det händer ju visserligen att det blir jordbävningar även här. Det senaste, och hittills kraftigaste, skalvet krävde faktiskt också ett dödsoffer: den danska sköldpaddan Mimi. Men jordbävningar i stil med den som ledde fram till tsunamin och olyckan i Fukushima har vi knappast. Och att Östersjön skulle resa sig och sluka oss håller jag för osannolikt.

Harrisburg då? Som jag har förstått det berodde mycket av den olyckan, som med så mycket annat, på den mänskliga faktorn. Sedan dess har både tekniken och inställningen till kärnkraft förändrats. Till exempel insikten att om det smäller, smäller det förmodligen också ordentligt, och då kanske man inte ska ha en Homer Simpson vid knapparna. Olyckan ledde också fram till ett av de större haverierna i modern svensk politisk historia: folkomröstningen 1980 om huruvida vi skulle ha kärnkraft eller inte. Först och främst kan man ju konstatera att det fanns en brist på tydliga alternativ. Sedan kan man ju anmärka på en brist på alternativ för de som faktiskt ville ha kvar kärnkraften. Det fanns tre linjer att förhålla sig till, och de lät på ett ungefär som följer:

Linje 1: ”Nej, vi ska inte ha kärnkraft. Men vi väntar lite. 25 år kanske? Låter det rimligt? Gott så.” – Moderaterna

Linje 2: ”Nej, vi ska inte ha kärnkraft. Men vi väntar lite vi också. 25 år kanske? Låter det rimligt? Gott så. Förresten, när vi ändå har er uppmärksamhet så tänkte vi att staten kan ta över produktionen av el. Varför? Ja, varför inte?” – Socialdemokraterna och Folkpartiet

Linje 3: ”Nej, vi ska inte ha kärnkraft! Förresten gillar vi inte kärnvapenspridning och atomvapen. Om ni nu av någon anledning undrar.” – Centerpartiet, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet

Resultatet blev att linje 2 vann mycket knappt över linje 3, vilket ledde fram till beslutet att alla reaktorer skulle tas ur bruk fram till 2010. Den uppmärksamme läsaren inser att det var fem år sedan, och att det fortfarande finns reaktorer i bruk. Och ja, det omvända tycks ha hänt: den 17 juni samma år röstade riksdagen ja till att bygga nya reaktorer för att ersätta de befintliga. Fram till nu är det bara Barsebäck som tagits ur bruk, till danskarnas stora glädje. Barsebäck har nämligen varit en gammal kär stötesten i relationen mellan Sverige och Danmark. Så mycket så att verket har gett upphov till ett ordspråk i Danmark om folk som är lite obekväma i vissa sociala sammanhang: ”de är

lika felplacerade som Barsebäck.” För att citera den gode Ernst-Hugo: ”Med plutonium tvingar vi dansken på knä!” Bara det borde vara argument nog för att rusta upp. Danskjävlar!

Slutligen återstår frågan vad man ska göra av avfallet. I Sverige har vi valt lösningen att helt enkelt lägga kärnbränslet i vatten i cirka 30 år, för att sedan gräva ner det i marken i järn- eller kopparkapslar. Så som hundar gräver ner sina ben antar jag. Tanken är väl att de ska ligga där i några hundratusen år innan avfallet blir ofarligt, medan man håller tummarna för att kapslarna inte rostar sönder innan dess. Ett problem skulle kunna vara vilket språk man ska skriva varningstexterna på. Personligen tror jag att någon variant av kinesiska är ett säkert kort.

Det är i det här sammanhanget jag hoppas att raketforskarna kan komma med något bättre än ”syns det inte, finns det inte.” Fram till dess hoppas jag på lite mindre känslor och lite mer fakta i debatten, både för miljöns och mina nervers skull. Och det kan väl ändå inte vara någon raketforskning?