“Klimatfrågan handlar om politiska och sociala vägval”

Under förra veckan pågick COP21, klimattoppmötet i Paris där världens länder diskuterade och beslutade om åtgärder för att förhindra klimatförändringarna. Shimeng Zhou, 25 år från Stockholm, var en av två ungomsdelegater i den svenska regeringsdelegationen till mötet. Hon har en pol. kand. i statsvetenskap från Uppsala Universitet och en masterexamen i kulturgeografi och miljö- och hållbarhetsfrågor från Oxford University.

Det blev ett klimatavtal! Hur känner du inför det?

– Om man har bevittnat hur långt ifrån varandra parterna stod, hur många “redlines” (diplomatiskt språk för “det här kan vi inte gå med på”) det fanns, så känns det nästan lite smått mirakulöst att vi lyckades få ihop någonting. Det är en ganska viktig signal tycker jag, att man kan visa att man kan komma överens. Så jag är glad och lättad, men jag är inte nöjd. Och det är verkligen inte avtalet som räddar oss, utan det är ju vi.

Under många år tidigare har länderna misslyckats med att enas om ett avtal. I år valde man därför att istället för att dela upp de nödvändiga utsläppsminskningarna på staterna, låta varje land själv skicka in vad de är beredda att minska sina utsläpp med. Hur ser du på det?

– Jag tror att det hjälpte för deltagandet. Tidigare funkade det inte riktigt, att komma med krav uppifrån-och-ner, dels för att parterna upplevde det som att man prackades på någonting man inte hade ansvar för, men också för att diskursen blev så himla tydligt präglad av känslan av fördelning av tunga bördor. Man vill ogärna delta i någonting sånt, det känns så negativt. Å andra sidan är risken med den nya processen att målen inte blir så ambitiösa. Om man tittar på de nationella åtagandena som lämnades in innan mötet så räcker de inte alls för att ta oss under 2 graders-målet, och absolut inte 1,5.

2 graders-målet syftar på det politiska åtagandet att försöka minska utsläppen till den nivå som innebär att jordens medeltemperatur inte stiger med mer än 2 grader. I så fall förväntas klimatförändringarnas effekter bli hanterbara. De samlade åtagandena från länderna under klimatttoppmötet landar dock på en höjning på ungefär 3 grader. Samtidigt är det mindre än “business as usual”, vilket beräknas innebära en höjning på cirka 4 grader. Men i avtalet kunde man nu till och med enas om en, om än mycket svag, målsättning på 1.5 grader, något som klimatrörelsen har krävt under flera år. Anledningen är att 2 grader inte räcker för att säkerställa överlevnad för flera mindre ö-nationer som annars riskerar att försvinna på grund av stigande havsnivåer. Shimeng menar att vi också kan fundera på om gradmålet är den enda måttstocken vi ska ha. Kanske skulle det vara bra att också ha ett mål om antal meter havshöjning.

– Men det är en viktig symbol att 1,5 står med. Då kan man också utkräva ansvar för det.

Under mötet rådde protestförbud på grund av säkerhetsläget i Paris efter terrorattacken, men på lördagen kunde till slut en stor demonstration hållas. Den gick under parollen “Red lines”, vilket syftade på att även jorden och de människor som drabbas av klimatförändringarna har en gräns, ett “det här kan vi inte gå med på”.

– De som sitter i förhanglingsrummet vet mer eller mindre vad som sker utanför, och många är ju också känsliga för hur de uppfattas. Jag tror att avtalet hade blivit ännu mer urvattnat om inte civilsamhället och alla observatörer hade funnits på plats. Jag tror att det är superviktigt att aktivister bedriver påverkansarbete på plats, på ett synligt sätt, för att visa att “det här är vad som står på spel, glöm inte det när ni sitter och tjafsar om artiklar och paragrafer”.

För många samhällsvetare framstår klimatfrågan som ett tekniskt komplicerat område som “forskarna behöver lösa”. Samtidigt lever många naturvetare i tron att om människor bara får mer kunskap om utmaningarna så kommer förändring att ske av sig själv. Vad kan vi lära av varandra här?

– Den dominerande diskursen är att “hållbar utveckling” bygger på win–win-lösningar, att så länge vi har rätt teknik och rätt ekonomiska lösningar på plats, så kommer allt att falla på plats. Det är en ganska tacksam diskurs för den ställer väldigt få jobbiga frågor. Den grundar sig på att rätt information “löser” vårt beteende, men den mänskliga naturen, och hur vi tar beslut, är ju mycket mer komplext.

– På senare år har man också börjat vända sig till naturvetare för att få “sanna svar”. Det i sig är ju också en top-down-approach, det bygger på bilden att vi behöver information från en vetenskaplig elit för att “upplysa” medborgare.

Shimeng menar att samhällsvetare ofta bara får rollen att kommunicera klimatfrågan. Det finns en bild av att intelligenta naturvetare inte förstår hur de ska sprida sin forskning till omvärlden, medan samhällsvetare inte har den “rätta” tekniska kunskapen men kan agera lobbyister. Det är en väldigt begränsad syn, menar hon.

– Bland naturvetare kan det också finnas en bild av att all vetenskap är tillgänglig – problemet är bara att politiker inte tar till sig den. Och det stämmer till viss del. Men då har man också utgått ifrån att de här frågorna enbart är naturvetenskapliga till sin karaktär. Då blundar man för att de till stor del också handlar om politiska och sociala tvister och vägval.

Denna artikel är en del utav Panoramas följetång till förmån av LUPEF:s insamling till Musikhjälpen 2015. Årets tema är ”ingen ska behöva fly undan klimatet” vilket också är temat för vår vecka här på hemsidan.

Vill du vara med och bidra? SMSa okSUMMA LUPEF till 72 999 (25, 50, 100, 200, 300 eller 500). Pengarna går oavkortat till Radiohjälpens insamling.