COP21 blev mötet då det globala avtalet äntligen slöts. Världens länder har enats om temperaturmålet under 2 grader, och många menar att det viktigaste med avtalet var själva avtalet i sig. Den globala överenskommelsen om att storskalig förändring är nödvändigt. Att det till och med i avtalet finns ambition om 1.5 grader vittnar om en ny global optimism.
Men trots optimismen verkar förändring fortfarande ske inom rådande ekonomiska system samt på utvecklade länders villkor. Näringsliv och teknologiska innovationer och investeringar i grön teknologi tillskrivs stor betydelse. Gott så. Där ligger sannolikt den stora nyckeln till en eventuell energirevolution, till exempel. Men det gör även att rättviseaspekten mer och mer försvinner.
Det står klart att utsatta ögruppsländer inte kommer att få ekonomisk kompensation för de skador de kommer utsättas för i det förändrade klimatet, säger Åsa Persson på Stockholm Environment Institute till DN 12/12-2015. Frågan om en eventuell klimatskuld verkar alltså vara fortsatt impopulär. Många skulle hävda att den åsidosatta rättviseaspekten gynnar klimatförändringarna. Det är en vanlig övertygelse att rättvisa tidigare stått i vägen för överenskommelser och förändring. Det är en bekväm övertygelse när en står på den torra sidan av denna rättvisa.
Parallellt med att utsatta länder inte kommer att kompenseras finns å andra sidan den gemensamma klimatfonden på 100 miljarder dollar. En fond som ska distribueras som stöd åt utvecklingsländers klimatarbete, däribland särskilt utsatta önationer. Men även den fonden hanteras på utvecklade länders villkor. Vilken typ av finansiellt stöd som räknas in i fonden är nämligen inte helt definierat, och kan innefatta både bidrag men även lån. Och vikten av investeringar betonas. Inte så mycket stöd som investeringar.
Det har skett en generell åsiktsförändring mot en mer klimatorienterad global politik. Men det är möjligen viktigt att betona just det, att det är en åsiktsförändring, inte en konkret och detaljerad handlingsplan. Att tvågradersmålet ska nås är överenskommet, hur det ska nås finns däremot inte beskrivet.
Nyckeln är de femåriga uppföljningarna. Möjligen bör de komma oftare, men det finurliga är att i den nya diskursen ryms omvärdering, och enksilda länder kan frivilligt utvärdera och uppdatera sina mål oftare om de vill. En kan argumentera för att det viktigaste med avtalet var den dynamik det etablerar. Allting bygger också på att målet fortsätter att eftersträvas. En aspekt som är viktig då är politisk stabilitet. Kommer USA att fortsätta utveckla sin egen del om Trump vinner valet? Går det att lita på att länder utan fungerande och stabila demokratier följer målet under den period som krävs? Mycket i det politiska läget hinner ändras under 70-80 år, både globalt och nationellt. Miljöpolitiken är inte frånkopplad resten av politiken, den kommer att påverkas av maktskiften, konjunkturer och krig. Men förhoppningsvis markerar avtalet i Paris en ihållande förändring av diskursen runt klimatpolitiken.
Någonstans i den här ekvationen finns Maldiverna. Landet som utan globala växthusgasminskningar beräknas vara helt under vatten 2100, och som trots sina 0.003% av de globala växthusgasutsläppen, ändå ställde sig längst fram i ambitionsledet under klimatmötet i Köpenhamn 2009. Istället för att fokusera på ansvarsutkrävande, något som de hade haft all rätt att göra, fokuserade landet på att själva ställa om. En omställning som i en global kontext inte gör någon skillnad i de samlade utsläppen.
I ekvationen finns även Sverige, men med en helt annan funktion än Maldiverna. Sverige tillhör den grupp länder till vilken Maldiverna vädjade om finansiell hjälp och teknologisk överföring för sin gröna omställning år 2009. Sverige, liksom en stor del av de utvecklade länderna i världen, har idag ett extremt tacksamt läge där de kan både erkänna sin historiska klimatskuld och satsa på grön omställning, både inhemsk och exportinriktad. Möjligheterna till omställning blir fler och fler. Anledningarna för att inte bedriva en aggressiv och initiativrik grön politik blir färre och färre. Maldiverna, ett land med BNP 2.3 miljarder, såg år 2009 möjligheterna i ett fossil-fritt samhälle. Det skulle bli billigare, säkrare och renare. Den kopplingen är det dags att även Sverige gör, idag och imorgon.
Avslutningsvis är det viktigt att humanistiska värderingar inte glöms bort eller sätts åt sidan, vilket de ofta gör när stora avtal ska slutas. Som att länder som USA fortfarande inte erkänner att de har någon form av klimatskuld. Rättvisa bortprioriteras när det ses som en käpp i omställningshjulet. Även där finns en möjlighet, eller snarare skyldighet, för Sverige som dessutom bygger mycket av sin nationella identitet kring sina starka humanistiska värderingar, att ta en ledarroll. Det är även tydligt att avtalet förutsätter att miljöpolitiken går hand i hand med fortsatt ekonomisk tillväxt, att omställningen genererar tillväxt snarare än hämmar den. Det är också något som bör ifrågasättas. Den rådande fossila energiregimen har blivit omodern, det är avtalet en tydlig markering av, detsamma gäller ännu inte det rådande ekonomiska systemet.
Denna artikel är en del utav Panoramas följetång till förmån av LUPEF:s insamling till Musikhjälpen 2015. Årets tema är ”ingen ska behöva fly undan klimatet” vilket också är temat för vår vecka här på hemsidan.
Vill du vara med och bidra? SMSa okSUMMA LUPEF till 72 999 (25, 50, 100, 200, 300 eller 500). Pengarna går oavkortat till Radiohjälpens insamling.
1 kommentar
Kommentarer är stängda.