Kulturmän är vi allihopa

En bra tumregel när man sitter med en svår fråga är att kolla vad Svenska Dagbladets Ivar Arpi har kommit fram till. Om man finner att man sitter med en slutsats som är den diametralt motsatta, så betyder det att man förmodligen är inne på rätt spår. Döm då om min förvåning när jag läser om Köln och den efterföljande debatten och blir tvungen att erkänna att han har en viss poäng när han skriver att ”kultur spelar roll” (SvD 19/1). Eller, snarare, hur det finns en envis tendens hos folk på vänsterkanten att göra det för enkelt för sig själva. För när det hävdas att ”Problemet är mäns sexuella våld mot kvinnor som är universellt och finns överallt” (Aftonbladet 14/1) eller när Panoramas egen Victor Bengtsson i en för övrigt förtjänstfull artikel skriver att ”Trakasserier och övergrepp på kvinnor sker var dag i Sverige” (22/1) så är det kanske inte fel i sak, men jämförelserna blir om inte orimliga så i alla fall irrelevanta. För det som hände i Köln är något nytt, något som vi i Väst inte sett på väldigt länge.

Det som är nytt är inte att det hände utan hur det hände. Det är nivån, det är omfattningen, det är det obehagligt synkroniserade och planerade utförandet. Därför har jag svårt att godta Hanna Fahls antagande att ”många kvinnors första reaktion inte är förvåning utan igenkänning” (DN 8/1). Jag har helt enkelt svårt att se framför mig hur över 600 anmälningar om sexuellt ofredande, rån och i vissa fall våldtäkter skulle kunna tas emot med igenkänning. Det faller på sin egen orimlighet. Med det sagt är det ingen som ifrågasätter det faktum att män som grupp står för den överhängande delen av grova vålds- och sexbrott – inte ens Arpi.

Om fem år firar vi 100-årsjubileet till att vi i praktiken fick allmän och lika rösträtt i Sverige. Betyder det att kvinnor och män 1921 blev jämställda? Naturligtvis inte. 1965 kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet. Betyder det att män och kvinnor nu var jämställda? Nej, fortfarande inte. 1980 ratificerade Sverige FN:s konvention om avskaffande av all diskriminering av kvinnor, men likväl diskrimineras kvinnor fortfarande. Vart vill jag egentligen komma med den här harangen? Till punkten att det är en ständigt pågående kamp som fortlever än idag. Vi lever inte i en utopi; vi kan möjligtvis sträva mot en. Eller med Cornelis Vreeswijks ord: ”För var dag blir det bättre, men bra lär det aldrig bli”. Men för att det ska vara möjligt kan inte händelser som dessa trivialiseras till argument av typen ”det här händer hela tiden, bara i mindre skala”. För det finns en kulturell skillnad, som nog ingen kan invända emot, i hur långt olika länder eller kulturer har kommit i sitt arbete med jämställdhet mellan könen. Det är där man får ta utgångspunkten.

Tesen, att den tanke man formulerar, är det någon annan som redan har formulerat och därtill bättre stämmer även i det här fallet: Liv Strömquist gör det i podden Lilla Drevet (15/1), och hon gör det bra. Lyssna på den. För när Victor Bengtsson uttrycker en vilja om att händelsen inte ska omvandlas till ett politiskt vapen tycker jag att han missar att den faktiskt i sig redan är ett politiskt vapen. Ett vapen som används för att inskränka kvinnors rörelsefrihet. Och då måste den bemötas med lite mer än en något naiv önskan. För om vi inte orkar tänka längre än så kommer Arpi kunna fortsätta komma undan med billiga poäng och med att dra sina förhastade slutsatser. För den här frågan är inte så enkel att den kan reduceras till att det som hände enbart är knutet till kön å ena sidan eller att det endast är kulturen som spelar in å andra sidan. Den är vad vi med en statsvetenskaplig fackterm kallar för ett clusterfuck. I nuläget kan Arpi komma med sina trötta krigsmetaforer om ”det politiska skyttegravskriget”, för att sedan själv bidra till det. Så lyft blicken från skyttegraven, och skjut sedan ner honom från hans höga häst med en välriktad bläckpatron.