Arga och besvikna röster höjdes när den rödgröna regeringen i höstas vek sig för oppositionens påtryckningar och införde tillfälliga uppehållstillstånd som huvudregel för asylsökande. Beslutet beskrivs som ett brott mot en lång historia av humanitärt och socialdemokratiskt anknyta ideal i svensk politik. Men hur väl överensstämmer den bilden med verkligheten?
Den 24:e November 2015. Efter att under sitt första år vid makten värnat om den öppna asylpolitiken tillkännager regeringen vid en presskonferens att man slår in på samma invandringsbromsande bana som de flesta andra europeiska länder. Syftet är att genom symbolpolitik drastiskt minska antalet asylsökande som kommer till Sverige.
Sedan dess har politisk ilska och frustration spridit sig bland dem som värnat om asylrätten. Beslutet har lett till uppsagda partimedlemskap, ungdomsförbund som tar avstånd från sina moderpartier och allmän misstro mot partipolitiken.
Enligt många innebär vändningen ett avgörande politiskt profilbyte för speciellt Socialdemokraterna, vars politiska arv bestått i att stå på de utsattas sida. Men om vi tar ett steg tillbaka och betraktar svensk politik under de senaste decennierna, är utvecklingen verkligen så chockerande? Den ursvenska humanitära vision man nu sörjer, vad grundar den sig egentligen i?
Häromveckan publicerade Dagens Nyheter en debattartikel skriven av moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra och partiets ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson (DN 20/1). I artikeln kritiseras regeringen för att ha förmedlat en felaktig bild av en välmående svensk ekonomi, och för att vara ovilliga att göra de besparingar som krävs för att hantera de ”sociala och ekonomiska konsekvenser” som kommer bli resultatet av ”ökande budgetunderskott och bristande integration”.
Flera exempel på hur sådana reformer skulle kunna se ut lanseras i texten. Närmast i förbigående nämns, förutom att sjukförsäkringen bör begränsas ytterligare, att personer med tidsbegränsade uppehållstillstånd (numera alla asylsökande) inte ska få tillgång till vissa delar av den svenska välfärden. Detta tills det att de ”genom arbete har kvalificerats in i vårt välfärdssystem.”
Förslaget är egentligen inte särskilt överraskande. Det är bara det senaste draget i de svenska riksdagspartiernas försök att överträffa varandras invandringsfientlighet. Märk väl: Det är inte fråga om en opposition som tar ut svängarna för att skapa politisk friktion: samma dag som DN publicerade texten kommenterade statsminister Stefan Löfven att förslaget var värt att ta i beaktning. Partiordförande för landets störta oppositionsparti kan alltså utan några större kval föreslå att krigsflyktingar exkluderas från det svenska ekonomiska skyddsnätet, och kan dessutom förvänta sig medhåll från sittande regering.
Så är alltså dagsläget, i tider då fascistiska ”medborgargarden” rör sig på gatorna och då viskningar om ett blåbrunt samarbete i riksdagen blir allt fler. Men låt oss backa en bit. 2014, valåret: I sitt sommartal förutspår Fredrik Reinfeldt en närstående ökning av antalet asylsökande och uppmanar det svenska folket att ”öppna sina hjärtan”. Han jämför situationen med den under balkankriget, och ber åhörarna ”visa att ni minns att vi gjort det här förut”. Kanske drevs han av medmänsklighet, kanske av en önskan att göra ett historiskt avtryck under vad han nog anade var hans sista tid som Sveriges statsminister. Oavsett vilket har Moderaterna sedan dess hunnit förlora ett riksdagsval, få en ny partiledare och överge principen om ett humant flyktingmottagande. Istället har man gått åt andra hållet och har, tillsammans med sina kollegor i Alliansen, halkat djupare och djupare ner i den slängiga populism som Sverigedemokraterna tidigare var ensamma om i riksdagen.
Hur kommer det sig att Reinfeldts vädjan föll på döva öron? Det visar sig att det är väldigt besvärligt att som svensk politiker argumentera för flyktingmottagande utifrån medmänsklighet, speciellt om man råkar vara moderat partiordförande. Under åtta år var Reinfeldt frontfigur för Alliansens nedskärningar av svensk välfärd i synnerhet och av omfördelningspolitiken i allmänhet. Ekonomisk solidaritet – såväl nationell som internationell – har varit själva antitesen för Alliansens politiska projekt, vars humanitära aspirationer förpassats till biståndsbudgetar och prognoser om ökat allmänt välstånd genom ekonomisk tillväxt. Den dåvarande statsministerns uppmaning till medmänsklighet hade svårt att få fäste mot bakgrund av ett samhälle med växande klyftor där grupper allt oftare ställts mot varandra. Idag står istället en blandning av tidsenlig ekonomisk pragmatism (läs konservatism) och ren xenofobi som segrande ideal, precis som i många andra europeiska länder.
Men det var Reinfeldt, vars koalition ju fått lämna Rosenbad. Hur är det med den nya regeringen? Jämfört med Alliansens strömlinjeformade tillväxtapparat så tycks ju bilden av sossessverige betydligt mer kompatibel med en öppen asylpolitik.
Tyvärr är det inte riktigt så självklart. Den svenska socialdemokratiska idealism som många nu vill dödförklara har i grunden aldrig handlat om medmänsklighet eller givmildhet – i varje fall inte någon universell sådan. Om det finns en politisk folksjäl – givmild, samarbetsvillig, stoisk – så är den resultatet av en stark arbetarrörelse och en omhuldad välfärd, inte tvärtom. Det är samhälleliga ideal som efter decennier av politik underifrån blivit en naturlig del av den svenska politiska retoriken, och därmed det svenska samhällsbygget. Men att förvänta sig att de idealen – i den mån de överlevt efter 90-talets socialdemokratiska privatiseringspolitik under Göran Persson – per automatik innefattar alla människor är förhastat. Redan på 60-talet var dåvarande statsminister Olof Palme tydlig med att Sverige inte ”orkade ta emot” 47 (!) franska romer som överlevt förintelsen, blivit förföljda i Frankrike, och nu var på väg att utvisas från Sverige. Folkhemmet har alltid lämnat vissa människor ute i kylan.
Den nya regeringen går med andra ord i upptrampade spår. Den öppna asylpolitik man nu övergett förankrades aldrig i den ekonomiska ideologi som traditionellt utgjort partiets kärna, utan snarare i retorik om moralisk skyldighet, obekvämt inkilad i ett omoraliskt samhälle. Varje asylsökande som korsar den svenska gränsen innebar ett gott samvete men också en uppoffring för Sverige, en belastning, en utarmning av landets resurser. Med den grundinställningen blev slutsatsen ofrånkomlig: förr eller senare måste vi säga stopp. Och där är vi nu.
Den närmaste tiden är avgörande för de politiker som fortfarande arbetar för ett öppet Sverige. Argumenten finns där: kritik av Fort Europa och klåfingrig västerländsk politik, utsatta befolkningars rätt gentemot de priviligierade. Tyvärr har den typen av resonemang tyckts främmande för de flesta i regeringens toppskikt, och istället har man i sina desperata försök att värja sig inför rasande opinionssiffror famlat bort det mesta av sin ideologiska trovärdighet. Under tiden har ett oroligt politisk Europa utnyttjats av reaktionära och nationalistiska rörelser. De erbjuder något som saknats hos de styrande partierna: klar politisk vision och handlingsförmåga.
I ett Sverige där miljontals människor har det svårt ekonomiskt kommer väl valda ord om moral aldrig att inspirera till förtroende för en regering, och om Löfven och hans rödgröna vill vända opinionen måste de hitta tillbaka till den ekonomiskt grundade vänsterpolitiken. Det krävs aktiva åtgärder, inspirerade reformer och investeringar. En välfärd med stora aspirationer som inkluderar alla. Det krävs orädda politiker som inte skiftar från den ena foten till den andra utan på allvar angriper klyftor i Sverige, i Europa och i världen. Och framför allt krävs en vision om ett samhälle där asylrätten är en självklarhet och en rättighet, inte ett problem.
1 kommentar
Kommentarer är stängda.