Till alla duktiga flickor

Till alla duktiga flickor,

Jag tänker inte fråga er hur ni mår, för jag vet att ni mår skit men att ni ändå kommer svara att allt är bra. För en duktig flicka finns ingenting både värre eller bättre än när någon genomskådar ett sådant svar och frågar igen. Det är väldigt farligt när det händer, eftersom det kan tvinga fram sanningen. Det värsta med andningsproblem, tryck över bröstet, nedstämdhet och katastroftankar är inte alltid att berätta om det för någon annan. Det kan vara minst lika illa och svårt att erkänna det för sig själv. Om någon frågar en extra gång, hur det verkligen är med en, så kanske en måste erkänna det för sig själv. Det är farligt.

Jag vet inte riktigt varför vi finns. Men jag noterar att i varje nytt sammanhang uppstår mönstret igen: Tjejer som tar det största ansvaret, som gör de tråkigaste arbetsuppgifterna, som ser till att någonting händer, som jobbar på utan att få credd för det. I mansdominerade sammanhang kan man bli bortviftad eller skrattad åt. I kvinnodominerade sammanhang glider det oftast förr eller senare in en snubbe som alla bara älskar (Vad kul att en kille äntligen engagerar sig! Vill du kanske sitta i styrelsen?).

Vi duktiga flickor tar allting på väldigt stort allvar. Det är såklart bra på många sätt. Men det är knappast någon nyhet att vi tar det på för stort allvar. För när vi lägger vår själ i någonting, så är det inte bara ett uttryck för att vi lagt mycket tid och energi på det. Nej, vi har faktiskt på någon jävla vänster plockat ut vår själ, hela vår identitet, och format den på nytt, i det där arbetet eller projektet eller vad det nu kan vara. Om det sen inte blir det bästa projektet någonsin, inte får ett bra betyg eller kritiseras innebär det att vi, jag, Sara, som person, som människa, inte får högsta betyg, inte är bra nog (Det låter klyschigt, verkligen). Det behöver inte vara att jag tror att andra tycker sämre om mig om jag inte presterar. Men jag tycker bara om mig om jag är riktigt bra på något, eller helst allt. Och det håller ju inte.

Så som många andra har jag vänt mig till internet för att finna tröst. I suggest you do the same. Där har jag läst följande:

• Vi tenderar att tro att män är bättre och mer kompetenta ledare eftersom de i högre utsträckning utstrålar den självupptagenhet och narcissism som vi förknippar med detta.
• Pojkar får ofta beröm för sina prestationer, medan flickor beröms för vilka de är. Det kan verka bra, men resultatet blir att killar kan skilja mellan sina presentationer och sitt egenvärde och att vi inte kan det.

Varje dag vid universitetet ser jag er längst fram i klassrummet, med anteckningsblock och pennor i högsta hugg. Eller, jag ser inte alla av er, för jag sitter också där. Jag märker att snubbarna längst bak alltid tycker att de har någonting viktigt att säga, även de som inte läst en rad i kurslitteraturen och som kombinerar aktiviteten “lyssna på föreläsningen” med “skrolla igenom facebookflödet tillbaka till november 2014”. Medan ni funderar på om det ni tänkte fråga verkligen är relevant har deras hand redan flugit upp i luften. Det finns liksom inget filter genom vilket män testar sina tankar innan de blir till ord.

Och ändå får vi höra att det är oss det är fel på. Men det är inte de som är bra, det är vi. Så jävla bra. Men det är inte värt att vi ska gå sönder för det.

Så till alla duktiga flickor har jag bara en uppmaning: Ge upp. Våga ge upp.

Vi är så fruktansvärd rädda för att misslyckas att vi både låter killar glida med på allt vårt extra arbete och skadar oss själva. Misslyckanden är något så fundamentalt negativt i vårt samhälle, trots att ständiga “lyckanden” uppenbarligen skadar så många av oss. Ser man det på det här sättet är det faktiskt inte bra att lyckas. Istället för att jämnt och ständigt bara fira det vi lyckats med måste vi fira att vi misslyckats, att vi gett upp, att vi inte pallar. Alla duktiga flickor förtjänar att helt enkelt skita i en del grejer. (Och hur sjukt är det inte att det som är att bara göra saker på en helt rimlig nivå, är för oss ett misslyckande.)

Och apropå allt detta så har jag en sista uppmaning till er (mig) som jag också lärt mig på internet:

“Carry yourself with the confidence of a mediocre white man.”

Because you’re worth it.