Dubai är ett riktigt turistparadis, med sol, skyskrapor och lyx. När det kommer till modernitet och attraktioner har landet inte sparat på varken utgifter eller resurser. Allt har skapats och upprätthålls i ”olika nyanser av skinande rent” i världens största shoppinggalleria, världens högsta byggnad och världens första konstgjorda inomhus-skidbacke. Underverk som Burj Khalifa, Burj al Arab, Cayan Tower, Palm Jumeirah och Dubai Fountain – de konstgjorda konstruktionerna och anläggningarna är så imponerande att det ibland blir svårt att svälja alla intryck. Dubai har allt, och har verkligen gett mig minnen och upplevelser som jag kommer bära med mig och glädjas av hela livet. Det är svårt att inte bli överväldigad. Men ”allt har en baksida”, heter det ju.
Detta är även fallet med Dubai. Utan tvekan. Är man insatt kan plötsligt de ståtliga byggnaderna förvandlas till närmast falska fasader, snarare än representationer för Dubais roll som världens glamorösaste drömland. Till stor del har känslan av tillgjordhet som med jämna mellanrum sköljer över mig, när jag besökte staden för några veckor sedan, att göra med att så många attraktioner och platser är byggda just på konstgjord väg och att hela staden i själva verket har växt upp mitt i ingenstans på bara några tiotals år. Men förutom det beror framför allt den där konstlade känslan mycket på att jag innan resan läste på om några icke-lika-roliga faktum om Dubai. Det är bra att jag gjorde det, trots att jag nog ändå inte kunde ha undgått vissa av dessa upptäckter gällande falskhet och tillgjordhet jag talar om. Dubai är nämligen inte bara det fanatiska drömland bilderna och reklamerna utger det för att vara.
Dubai visar inte sin mörka sida för oss turister, utan denna sida skådas främst av inflyttade migrantarbetare. De arbetare som kommit till Dubai för att bygga världens modernaste stad och jobba för några av världens mest framträdande företag och hotell, har betalat höga priser för resa och arbetstillstånd. De har fått löften om höga löner och förträfflig inkvartering vid ankomst till himmelriket Dubai.
Men vad verkligheten egentligen levererar är 14 timmar långa arbetsdagar på byggarbetsplatser i ökenområden, med husering i osanitära läger utanför staden. För dem blir de för mig som turist vackra husfasaderna inget annat än just det; fasader. Höghusen är de mästerverk som de byggt men som de inte får glädjas och ta del av, och som på många sätt är orsaken till deras placering på samhällets botten. Det är inte deras stad, då de aldrig ens fått uppleva den annat än vid byggandet. Dubai är shejkernas, de inflyttade affärsmännens och turisternas stad. Husen och till viss del invånarna företräder den fasad som döljer det hårda och rent utsagt omänskliga arbete som ligger bakom all denna lyx – för att inte tala om ojämlikheterna mellan fattig och rik, och mellan man och kvinna. Har man det bättre ställt är det bekvämast att blunda för problemen, vilket är lätt gjort i en så översvallande stad som Dubai.
Jag försöker ändå ha med mig denna betungande kunskap då jag njuter av solen mellan skyskraporna. Det får mig att tänka efter lite när jag ser människorna som tradigt bygger och upprätthåller anläggningarna, och serverar och hjälper oss på hotellen och vid turistattraktionerna. Jag ser byggarbetarna trängas i skuggan bredvid vårt hotell i den trettiogradiga värmen under sin korta lunchpaus; de är så många att jag inte ens hinner räkna dem. Jag ser hotellets sämre lottat anställda som står på alla fyra i blomsterrabatten klockan tolv på förmiddagen, då solen står som högst på himlen. Det finns en fattig man som alltid sitter på samma parkbänk; han har ingenstans att ta vägen, och verkar varken ha hem eller jobb. Jag ser våra taxichaufförers ansikten och undrar vad som har gjort dem så missnöjda; kanske är det den dåliga betalningen, med tanke på att taxiresor i Dubai är synnerligen billigt. Ingen av dem verkar tycka att Dubai är himmelriket på jorden.
Trots att landet utåt sett kan verka som vilket annan västerländsk stat som helst, finns det många punkter som gör livet i detta samhälle betydligt ofriare. Gästarbetarna blir inlåsta i landet då företagen beslagtar deras pass – nog för att det i vilket fall som helst skulle vara svårt för dem att resa hem då den utlovade lönen sällan, eller aldrig, betalas ut. Många chefer besitter stor makt; de kan ha rätten att bevilja huruvida arbetstagaren ska tilldelas en alkohollicens – som behövs för att få dricka alkohol i hemmet – eller till och med hyra egendom, ha telefon eller se satellit-tv.
Man bör inte kritisera den regerande familjen eller någon av de framstående affärsfamiljerna; vissa saker bör man helt enkelt inte säga. Protestmarscher är olagliga. Regeringen blockerar hemsidor som kränker religiösa och kulturella värden. Våldtäktslagarna är konservativa, liksom lagarna gällande homosexualitet. Obetalda skulder kan lätt sätta en i fängelse. De katastrofala miljöföroreningarna hinner jag inte ens gå in på, och fortfarande finns det så många fler exempel att nämna.
På samma gång förvirras jag av denna dubbeltydighet: Konservativa lagar och förbud mot protester, men gratis sjukvård. Ingen skattebetalning, men det mesta är i statens ägo. Något som närmast kan kallas slavarbete pågår inom byggnadsbranschen, men samtidigt erbjuds gratis utbildning upp till doktorandnivå. Vissa får bo i läger medan andra får ett gratis hus då de gifter sig. Lönerna är höga, men mycket beroende på vilket land man ursprungligen kommer ifrån.
Dubai vill gärna anse sig som ledande inom den muslimska världen, vilket landet säkert också är. Men det anmärkningsvärda här är: Hur kan något, vars fasad är så ståtlig, nytänkande och liberal, i grunden vara så orättvis och gammalmodig – på gränsen till falsk? För de välbärgade, och för mig som turist, är Dubai himmelriket. Men för många nödställda är det helvetet. Det jag innan resan lärt mig om Dubais migrantarbetare – sådana som bygg-, underhålls- och hushållsarbetarna – slänger en skugga över Dubais utåt sett skinande ansikte. Och jag tror den vetskapen är nödvändig.
Visserligen hindrade inte den vetskapen mig från att med iver hänga med på allt turisttrams. Det får mig kanhända att verka lite dubbelmoralisk, men det är svårt att inte glädjas när man själv njuter av att vara på semester i ett för oss exotiskt land. Jag tror de flesta som turistat kan relatera till detta. Men priset är ändå värt att ha i åtanke; då menar jag inte priset vi betalar för vår dyra resa, utan det mänskliga priset som så många arbetare redan har betalat för att vi ska få gotta oss i överflöd. Om inte annat är det åtminstone ett steg på vägen – om än litet – för oss att se på fasaderna med kritiska ögon och undra: Hur ser baksidan ut?
1 kommentar
Kommentarer är stängda.