För ungefär två veckor sedan åkte jag med LUPEF till Budapest, vi lärde oss om flera olika saker rörande det politiska läget i landet men det som fastnade mest hos mig var Ungerns inskränkning av pressfriheten, en av de grundläggande förutsättningarna för en väl fungerande demokrati. Det som är skrämmande och djupt oroande är att detta inte är en enskild företeelse, det är ett mönster vi kan se upprepas om och om igen på flera platser i Europa. Tydligast är det i Polen där regeringen tog kontroll över landets statliga medier och i tidigare nämnda Ungern. Där instiftade man för några år sedan en myndighet som alla medier inrättar sig under och som utgörs av personer handplockade av det ledande partiet Fidesz. Lika allvarlig är situationen i Turkiet där flera icke regeringstrogna journalister blivit av med jobben eller till och med arresterats. I ett sådant klimat kan inte en granskning av regimen ske och därmed blir en av pressens viktigaste funktioner satt ur spel.
Det är lätt att tro att en liknande utveckling omöjligtvis kan ske i den här delen av Europa och visserligen går det inte att ändra grundlagen på samma sätt här som i till exempel Ungern. Vi har även en grundlag som ska säkra den fria pressen, tryckfrihetsförordningen som med sitt 250 års jubileum i år är den äldsta i sitt slag. Men faktum är att vi enligt Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex såg en negativ utveckling så sent som 2014. Den var förvisso inte så omfattande som tidigare nämnda skräckexempel men den var där. Vad jag tycker är mest skrämmande med det här är inte att vi hade en negativ utveckling, vi har trots den en fri press, utan det faktum att trots en negativ utveckling klättrade vi på Reportrar utan gränsers lista över länder med störst pressfrihet (SvD, 12/2 2015). Vi ska inte hurra över detta när vi har en negativ utveckling på området, det betyder endast att denna negativa utveckling var större i andra länder än vad den var här och det är inget vi bör glädjas åt.
I kristider som dessa är det viktigare än tidigare att vi värnar om våra rättigheter, den fria pressen har betydelse och den är aldrig så betydande som när den står under hot. Hoten behöver inte komma från en stat utan kan lika gärna vara i form av färre självständiga tidningar då fler och fler köps upp av stora mediekoncerner, en utveckling som vi kan se även här. Ett belysande exempel är att Aftonbladet och Svenska Dagbladet, två av landets största tidningar numera ägs av samma koncern. Givetvis måste det inte innebära att pressfriheten inskränks men det finns en underliggande potentiell risk att den kan bli det. För vad händer när man inte kan eller vågar bita handen som föder en? Detta är ett problem som journalister i bland annat Ungern står inför samtidigt som det är ett större problem än så som återkommer på flera håll.
Som nämndes ovan ser vi en mediekoncentration i Sverige. Det är ett problem att vi får färre och färre självständiga tidningar eftersom alla dessa hade varsin egen röst som de kunde använda för att belysa skeenden de såg som problematiska. Ett självständigt medium mindre är en självständig röst mindre. Vi håller inte nödvändigtvis med om vad de har att säga men vi bör respektera deras rätt att göra det då det är en viktig del i samhällsdebatten. Men även om vi vet om att antalet självständiga lokaltidningar minskar gör vi inget åt det, vi kanske inte kan göra något eller tycker kanske att det är ganska oviktigt och ofta får det inga större konsekvenser. Risken finns dock att frågor som annars hade lyfts upp istället glöms bort, frågor som kan vara mycket viktiga för en del. Det är en potentiell risk att resultatet blir en kanal mindre som kan granska omvärlden. Vi bör fråga oss själva om det är värt riskerna som det medför? Svaret är inte givet och det är såklart svårt att säga om de ekonomiska förutsättningarna funnits för många av dessa om de inte blivit uppköpta. Men samtidigt som den lokala politiken kanske inte är lika spännande eller glamourös i en internationaliserad värld påverkar den samhället vi lever i och det behövs därför kanaler för att granska den.
Så vart vill jag komma med denna krönika? Jag vill uppmärksamma problemet och hylla pressfriheten eftersom den verkligen är ovärderlig om man håller de demokratiska värdena kärt. Men det behövs många av varandra oberoende kanaler inom pressen för att kunna utföra vad som är ett av dess främsta syften, att granska omvärlden.
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.