Jazzsoppan

I onsdags blev jag inbjuden till en tradition. Kan man bli det? Tydligen. Ritualen går som följer: ett gäng samlas i någons kök, någon slags soppa förbereds och vin inmundigas. Varför just soppa? Legenderna är många och historierna går isär, men sammanstrålar ändå; en gammal gryta som någon skulle slänga men som räddades efter ett löfte om att bjuda på soppmiddag samtidigt som soppan på Underground, även om den var god, var för dyr för fattiga studenter. Hursomhelst ledde allt det här fram till traditionen Jazzsoppan föddes, ett koncept lika enkelt som oemotståndligt för de flesta studenter och som förmodligen förklarar dess fortlevande: billig och varm mat, gott sällskap, bra musik och alkohol.

Efter middagen, runt halv åtta, gick vi till Mejeriet och för studentpriset 50 kronor blev vi insläppta till Underground, Mejeriets jazzklubb. Lokalen, i klassisk stil dunkelt upplyst, var inte fullsatt, men långt ifrån tom. Jag skulle gissa att vi sänkte medelåldern med en goda 20 år. Efter en halv öl kommer tystnar sorlet och pianisten och stommen i Underground Mathias Landaeus kommer ut på scen och ”utan omsvep” presenterar bandet: kontrabasisten Johnny Åman, den gamla Spyxtrummisen Cornelia Nilsson samt kvällens sångerska Carolina Wallin Pérez, mest känd för sina Kenttolkningar i Pärlor och svin från 2009.

Det börjar lite tafatt med en engelsk låt, som jag inte kommer ihåg vad den heter, men när hon sedan presenterar sin egen låt Du såg ingenting med orden ”här kommer en låt om otrohet” från skivan Där var en gång från 2012 trollbinder hon hela publiken. Det är när hon tar i på svenska som hon verkligen kommer till sin rätt. När hon efterföljande tolkar Kents Ingenting lyckas hon, tillsammans med bandet, att med hjälp av jazzen fånga all den ångest som finns i låten, nästan bättre än vad Kent själva gör. För att inte nämna den sammetslena sambaversionen av Musik nonstop.

I två timmar sitter vi och lyssnar på hennes egna låtar, i vilka hon avhandlar allt ifrån dåligt föräldraskap till den där trevande och tafatta dansen som är inledningen på en kärleksrelation, blandade med Kenttolkningar och även ett par gamla klassiker som avslutas med utsökt långsam tolkning av Over the Rainbow.

När de har spelat klart för kvällen klappas de in igen och Mathias och Carolina tar ensamma första versen i Utan dina andetag framför en knäpptyst publik och ackompanjeras i den senare delen av Johnny och Cornelia.

Det lilla bandet stortrivs på scen vilket inte minst framgår av ett kombinerat bas- och trumsolo som närmast framstår som ett samtal mellan Johnny och Cornelia. Även om trummorna ibland framstår som något för burdusa för den dämpade framtoningen hos Carolina Wallin Pérez, tycker jag att bandet som helhet är enastående.

För ynka 50 kronor fick vi en helkväll med oerhört bra musik, det är bara när det gäller jazz som det är möjligt att komma undan så billigt. Jag är inte direkt någon jazzentusiast, men tillsammans med rätt sällskap blev det en fantastisk kombination. Precis som med i princip alla urgamla traditioner framstår de som omöjliga att begripa för de oinvigda, medan utövarna nästan krampaktigt håller fast vid dem. I morgon ska jag laga spenatsoppa.