Jag är en rätt lat person. Jag har mina invanda mönster och spår som redan är upptrampade och därför väldigt bekväma att följa. Jag gissar att det är ganska allmänmänskligt; vi är väl alla vanedjur i någon mening. Det i sig är oftast inget fel, då vi knappast skulle kunna hantera vardagen utan dessa invanda mönster. Men vissa vanor är mer skadliga än andra. Vi bär alla på våra laster, och ibland blir vi tvungna att stanna upp och reflektera över vad i helvete vi egentligen håller på med.
Ta köttätande. En vän till mig som befinner sig i USA skrev en uppsats om köttkonsumtion där han konstaterar att världen har förändrats, men att vi inte har hängt med. Runt om i världen konsumerar vi närmare 42 kg kött per år, och i USA så mycket som 120 kg per år per person. Detta till trots att vi inte ens behöver äta kött överhuvudtaget. Det är faktiskt så, skriver han, att mängden kött vi stoppar i oss snarare är skadlig: vi äter för mycket kött för vår egen kropp! Kroppen klarar inte av att hantera mängden kött och omvandlar istället proteinet till både kolhydrater och fett, men även till cancerogena ämnen. Som om det inte vore nog leder överdrivet köttätande även till hjärt- och kärlsjukdomar.
De flesta av oss är vid det här laget tämligen medvetna om att vi äter alldeles för mycket kött. Ändå fortsätter vi i oförminskad takt. Det är exakt ett sådant exempel på en sak vi rent vanemässigt gör. Det är så inpräntat i, och rentav uppmuntrat av, samhället. Se bara vilket ramaskri det blev över förslaget(!) om införandet av en (1) köttfri dag i skolan, när vi kanske i själva verket hade behövt gå ner till en köttdag i veckan. Men det hade väl knappast gått att genomföra idag under rådande omständigheter. Vad är det då som får oss att fortsätta agera vanedjur som blint traskar längs de upptrampade spåren mot vår egen undergång, glatt mumsandes på en varmkorv?
Ett rimligt svar på frågan är att vi alla är människor, vilket här betyder flera saker. Det innebär bland annat att vi är ofullkomliga varelser som inte har tid, ork, förmåga eller ens lust att rädda hela världen. Får vi välja, väljer de flesta av oss att prioritera människor över djur. Speciesism är ett begrepp som lite förenklat kan beskriva hur människor värderar varandra högre än djur. Det ger jag inte jättemycket för. Om jag nu, utan att låta alldeles för dryg, vilket jag kommer göra, men häng med, får dra in Kant i det hela så skiljde han på förnuftiga varelser, där människor men väl också vissa primater och typ delfiner skulle kunna räknas in och på oförnuftiga varelser, där de flesta andra djur skulle ingå. Skillnaden består i att vi som förnuftiga varelser i alla fall har en idé om den fria viljan, medan de oförnuftiga istället handlar av naturnödvändighet. Vi är på något sätt medvetna om att vi är medvetna. Att sedan Kant skiljde sina meningar nästan enbart med hjälp av kommatecken och endast mycket sparsamt använde sig av punkt som skiljetecken och därför blir helt olidlig att läsa, är en annan sak.
Jag kan se två huvudsakliga skäl till att vi bör dra ner på köttätandet: de miljömässiga och hur sjuk djurindustrin är. Att vi har byggt upp miljöförstörande fabriker som i princip odlar djur är självklart precis så sjukt som det låter. Från deprimerade grisar som inte ens kan vända sig om och skiljs från sina kultingar till belgiska kor som avlats till monstertjurar som knappt kan gå och måste förlösas med kejsarsnitt.
Så hur kan det fortgå? Vi har väl alla hamnat i den obligatoriska diskussionen med en vegan. Jag själv hade en diskussion som mynnade ut i den något surrealistiska slutsatsen att vi hade klarat oss på bönor sju dagar i veckan. Ja, det kanske är så, men vad är det för liv att leva egentligen? Det är lätt att sitta på sina höga hästar och döma folk som äter kött. Men som det ser ut nu så blir det lite av en klassfråga: vem har tid eller råd att välja bort billigt och enkelt, och ställa om till vegetariskt? För det krävs ju trots allt en rätt omfattande omställning. För att underlätta denna omställning, kanske rentav göra den möjlig, krävs att staten uppmuntrar till den. Vilket i sig redan är svårt, köttlobbyn är rätt mäktig. Men man behöver ju inte skjuta sig själv i foten. Precis som landsbygdsminister Sven-Erik Bucht tycker jag själv om kött, men att anse att det inte finns några miljöproblem med det är lite som att vara som grisen som inte kan vända sig. Man ser bara världen ur ett perspektiv, och det är rätt deprimerande.
7 kommentarer
Kommentarer är stängda.