Den sista mars samlades hundratusen rödklädda demonstranter på gator och torg i Brasilien för att visa sitt stöd för den hårt pressade presidenten, Dilma Rousseff. Datumet var ingen slump – det markerade årsdagen för statskuppen 1964 då en demokratiskt vald regering avsattes och ett två årtionden långt militärstyre inleddes. Nu, 52 år senare, upprepade talare på scen i Rio de Janeiro en fras inför tiotusentals åhörare: ”Det kommer inte att bli en kupp. Det kommer att bli en kamp”.
Kampanjen mot presidenten och hennes Partido dos Trabalhadores (PT), Arbetarpartiet, har pågått sedan hon valdes om 2014. Betydligt fler än de rödklädda supportrarna är idag de demonstranter som under våren, klädda i patriotiskt gröna och gula fotbollströjor, samlats i hundratusental för att kräva hennes avgång. Opinionsundersökningar visar att så lite som en tiondel av befolkningen stöttar Rousseff. Bakom kampanjen står bland annat den dominerande mediekoncernen Globo och den politiska oppositionen, med rivalpartiet PSDB i spetsen.
Under helgen röstar den brasilianska kongressen om att ställa Rousseff inför riksrätt, något som redan i veckan rekommenderades det av en speciell, partiöverskridande kongresskommitté. Formellt är anledningen att en domstol underkänt 2014 års budget: pengar plockades ur statliga banker för att täcka upp budgetunderskott. Det är i sig inget grovt brott, snarare i enlighet med tidigare praxis, men enligt oppositionen är det tillräckligt för att avsätta presidenten. I praktiken handlar det dock snarare om att misstänkliggöra PT, kapitalisera på vågen av misstro mot politikerna och att därigenom få till ett maktskifte. Det är, enligt regeringen själva, mer byråkratisk statskupp än demokratiskt ansvarsutkrävande.
Det är inte ett helt enkelt uppdrag att försvara presidenten. Efter ett decennium av blomstrande ekonomi har de senaste åren karaktäriserats av växande arbetslöshet och inbromsad tillväxt. Det har inte hjälpt att all politisk livskraft under de senaste månaderna ägnats åt riksrättsprocessen. Presidentens parti har svärtats, precis som hela den brasilianska politikerklassen, av korruptionsskandaler. Även om Rousseff själv inte nåtts av anklagelserna implicerades många av hennes partimedlemmar i den omfattande Petrobas-skandalen, där politiker mutades i utbyte mot lönsamma byggkontrakt.
Men trots allt detta, och trots att det för de mesta är bilder på de gröngula massorna som syns i internationell media, är det alltså inte alla i Brasilien som står bakom drevet. Sedan Rousseffs arbetarparti PT tog makten 2002 har deras omfattande sociala och ekonomiska reformer lyft miljontals människor ur fattigdom; speciellt i landets utsatta nordöstra delar har förändringarna varit enorma. Universitetsutbildningar har blivit tillgängliga för allt större delar av befolkningen. Stora framsteg har gjorts för minoriteters, kvinnors och LGBT-gruppers rättigheter. Det är talande att demonstrationerna mot Rousseff domineras av den överklass som dragit minst nytta av PTs år vid makten.
Samtidigt är det inte bara de som helhjärtat stöttar ”Dilma” och regeringen som nu reser sig till dess försvar. De flesta brasilianare är smärtsamt medvetna om den utbredda korruptionen. Många förväntade sig också mer av Rousseff när hon 2011 ersatte tidigare presidenten, vänsterikonen och folkfavoriten Luiz ”Lula” da Silva. Ändå ifrågasätter många om den pågående juridiska processen är rätt för landet. För det första är korruptionen minst lika betydande hos oppositionen: av 594 folkvalda i parlamentet är 352 föremål för brottsutredningar. Eduardo Cuhna, en av oppositionens ledande profiler i kampanjen mot regeringen, står själv anklagad för att ha tjänat 5 miljoner dollar på Petrobas-affären. För det andra ifrågasätts det om oppositionen, tätt knutna till nyliberala åtstramnings- och privatiseringstendenser, skulle leverera några positiva förändringar för den utsatta befolkningen.
Brasilien är fortfarande en ung demokrati – det var bara trettio år sedan den militära regimen ersattes av en demokratisk. Däri grundar sig också den kanske viktigaste oron. Många höjer varningens flaggor för att ett eventuellt maktövertagande vore ett steg tillbaka mot ett auktoritärt, odemokratiskt samhälle, och dagens situation jämförs med händelserna som föranledde statskuppen 1964 – även om processen denna gång är juridisk snarare än militär. Den roll som militären brukade spela axlas av den juridiska sektorn när den mobiliseras och används som politiskt verktyg, övermäktig demokratin. Globo, den enorma koncernen bakom det mediala drevet, har historiskt stöttat diktaturen och motarbetat arbetarrörelsen. Nu målar de upp domaren Sergio Moro – ledande i den juridiska processen mot Rousseff – som en hjältefigur
Oron späs på av de pro-auktoritära, militaristiska och diktaturnostalgiska sentiment som fått oroväckande stor plats i proteströrelsens retorik. Bland arrangörerna återfinns delar ur den brasilianska extremhögern. Av dem betraktar många kuppen 1964 som en folkets revolution och Brasiliens räddning från kommunismen. Runtom Brasilien rapporteras det om våld riktat mot rödklädda demonstranter. Historien gör sig påmind.
Alltså har man tagit till gatorna för att stå upp för det svårvunna demokratiska samhälle som gett Dilma Rousseff mandat att styra landet i ytterligare fyra år, och som nu hotas av en opportunistisk och tveksamt underbyggd juridisk process. Vad resultatet blir återstår att se; regeringen kämpar desperat för att säkra den tredjedel av kongressledamöterna som behövs för att hindra processen att gå vidare till senaten. Oavsett vad som händer väntar tuffa år för Dilma Rousseff, PT, och den brasilianska demokratin.
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.