I skuggan av IS

Enligt Uppsala Conflict Data Program pågår väpnade konflikter inom ca 30 stater idag, med ytterligare ett dussin ”vilande” konflikter jorden runt. Några av dessa konflikter förekommer på nästan daglig basis i våra tidningar, medan andra omgärdas av total medieskugga. Teknikens och globaliseringens framfart tvingar svenska tidningar att konkurrera med giganter så som New York Times och The Guardian, vilket har lett till att många svenska tidningar har valt att rikta in sig på kvalitet istället för kvantitet när det gäller konfliktbevakning. En förståelig men problematisk utveckling i och med att det ofta är de minst bevakade konflikterna som tenderar att bli de blodigaste.

Johan Galtung, en av vår tids stora freds- och konfliktforskare, lanserade teorin om fredsjournalistik och betonade opartisk rapportering och journalisters närvaro i konfliktområden som kraftiga verktyg för att uppnå fred. Galtung var kritisk till att journalister huvudsakligen rapporterade om de grupper som var mest våldsbenägna, vilket han menade stjälpte fredsprocessen, och uppmanade istället tidningarna till en så opartisk rapportering som möjligt. Frågan kvarstår dock, hur kan man rapportera opartiskt om man inte är på plats?

De flesta svenskar känner huvudsakligen till Azerbajdjzan som det extremt svåruttalade landet med sporadiska framgångar i Eurovision Song Contest. Huvudstaden Baku förknippas framför allt med Loreens euforiska triumf i tidigare nämnda tävling och en majoritet av svenskarna hade sannolikt inte kunnat placera ut landet på en karta. Grannlandet Armenien är om möjligt ännu mer obskyrt för den genomsnittlige svensken, ofta med familjen Kardashian som enda referenspunkt.  I skuggan av, vissa skulle även hävda på grund av, Syrienkriget så håller konflikten mellan dessa två länder på att blossa upp igen efter tjugo år av vapenvila.  Konflikten gäller området Nagorno-Karabach som utgjorde en del av Armenien innan Stalin 1923 beslutade att området istället skulle tillhöra Azerbajdjzan. Stalins vana att styra genom att söndra och härska är roten till flera av de konflikter vi ser idag, med Krimkriget som det kanske allra tydligaste exemplet.

Men hur påverkar det här oss? Varför bör gemene svensk intressera sig för en konflikt mellan två pyttenationer med en sammanlagd befolkning på cirka 12 miljoner? Precis som det närliggande Syrien är Kaukasus en region med en fascinerande blandning av etniciteter och religioner. Områdets historia är blodig och Kaukasus har agerat skådeplats åt flera av mänsklighetens värsta folkrättsbrott, med det armeniska folkmordet som den absoluta bottennoteringen. Folkmordet 1915 förnekas än idag av Turkiet, trots att vissa historiker har kallat pogromen där över en miljon armenier dödades som en föregångare till den nazistiska förintelsen. Turkiet vägrar att erkänna Armeniens självständighet och relationen mellan de två grannländerna är ytterst spänd.

Desto bättre relation har Turkiet med Azerbajdjzan, ett land man har mycket gemensamt med i form av kultur, religion och språk. Azerierna är sunniter och talar ett språk som i mångt och mycket liknar turkiskan, medan armenierna bekänner sig till kristendomen och har ett eget språk som har samma ursprung som grekiska. Den naturliga påföljden blir således att det sunnitiska Turkiet håller Azerbajdjzan om ryggen medan Armenien sedan flera år tillbaka har ett försvarsavtal med sina ryska trosfränder i norr. Vissa bedömmare varnar för att konflikten i Nagorno-Karabach riskerar att eskalera till följd av de spända relationerna mellan Turkiet och Ryssland. De två regionala stormakterna hamnade i öppen verbal konfrontation sedan Turkiet i november 2015 skjutit ner ett ryskt stridsflygplan på uppdrag i Syrien.

En direkt väpnad konflikt mellan Turkiet och Ryssland är dock ytterst osannolik av flera anledningar, varav den tydligaste stavas NATO. Turkiet är medlem i NATO sedan 1952 och även om Putin flera gånger har visat att han inte är rädd att utmana världssamfundet så är en konflikt med NATO fortfarande ett alldeles för stort steg. Ett annat tungt argument är att Putin länge haft problem med att tygla sunnitiska krafter inom de egna gränserna, en konfrontation med Azerbajdjzan/Turkiet skulle mycket väl kunna leda till uppror bland ryska sunniter i Tjetjenien och Dagestan. Putin har redan utkämpat två blodiga krig mot tjetjenerna och väldigt lite talar för att han skulle våga sig på ett tredje.

Ingenting utesluter dock ett krig via ombud, den dominerande formen av krigföring under kalla kriget. När Azeriska stridsvagnar natten den andra april rullade in i Nagorno-Karabach var Erdogan snabbt ute och gav azerierna sitt stöd, och få har väl missat turkiska riksförbundets Barbaros Leylanis tal om armeniska hundar på sergels torg några dagar senare. Konflikten uppfyller i princip samtliga kriterier för att utvecklas till en segdragen regional konflikt, trots det omgärdas konflikten av radiotystnad.  Svenska medier rapporterade inledningsvis med ljummet intresse om stridigheterna i Nagorno-Karabach innan rapporteringen dog helt, och tidningarna verkar inte ens ha noterat att parterna ingick en vapenvila några dagar senare.

Det problematiska med att media väljer att förbise vissa konflikter är att opinionen uteblir, människor som knappt känner till en konflikt kommer naturligtvis inte engagera sig för att den ska ta slut. Det var först när media världen över kablade ut bilderna från massakern i Srebrenica som omvärlden förstod vilken tragedi som höll på att utspela sig i det sönderfallande Jugoslavien. I en tid då den Islamiska Staten dominerar konfliktrapporteringen är det lätt att bli bekväm och anta att världen utöver IS är en fridfull och harmonisk plats, samtidigt som människors lidande fortsätter i det tysta. I dagens globaliserade samhälle har journalistiken bättre förutsättningar än någonsin att informera kring och bilda opinion mot konflikter och krigföring, och ändå pysslar dagens medier huvudsakligen med det Galtung skulle kalla krigsjournalistik. Men varför ska man rapportera om en tråkig konflikt mellan två avlägsna länder när man istället kan visa bilder på jihadister som halshugger västerlänningar?