Ett ögonblicks verk

Om jag bara haft mer tid, ty tiden tycks inte räcka till, ögonblicken vara allt för få. Likväl är ögonblicket den abstrakta tidsram inom vilket allt det skyndsamma, det underbara, liksom det sorgesamma kan inrymmas. De flyktiga momentet som ackumuleras och vid hädangången utgör livets kumulation. Förefaller det sig så att ögonblicket rentav är tidens, livets, historiens minsta beståndsdel i allegoriska termer? Kan det missas? Kan det tillvaratas? Hur långt och hur kort är ögonblicket egentligen? När börjar det och när är allt över?

Om ögonblicket får utgöra liknelsen för den kortaste uppfattningsbara tidsrymden, torde dess motsats utgöras av evigheten; även om denna snuddar till det bortom fattning. Ty evig tid skulle likaväl kunna tänkas vara otid. En dimension av tidlöshet. Består dessa två, varandras motsatser, av varsin ände av en linje, inkompatibla, fullständigt väsensskilda eller ter sig förhållandet, dem emellan, snarare vara cirkulärt där linjens ändpunkter istället sammanflätas och övergår i varandra; där deras inbördes förhållande som antonymer förefaller vara en chimär?

Ty vad är tiden och vad är den värd? Två sekunder är ingen tid, det är över på ett ögonblick. För den som en solig sommardag känner den svalkande brisen och från stranden betraktar havets små krusningar är två sekunder likt en droppe i det hav som beskådas. Men för den som kör bil och tvingas panikbromsa är samma två sekunder en evighet, en ofarbar ocean. En atlant skiljandes hur resten av den bromsande bilistens såväl som den oskyddade fotgängarens liv kommer att vara eller inte vara. Ett ögonblick och en evighet parallellt. Tidens och livets crescendo. Ögonblicket kan med andra ord vara en paradox: bräckligt i sin oförmåga att stanna kvar, i sin hast att övergå till förgångenheten; men ändå beständigt i sin oåterkalleliga natur, i sin ovilja till att i efterhand ändra sig.

Tingens essens låtes ofta karakteriseras som i tiden jämväl ur tiden. Men lika mycket är tingen av tiden. Vi jagas av den, vi jagar den. Tiden kan ignoreras, givas underordnad betydelse. Den kan slösas med, eller stundom försöka sparas. Men dessa karakteristika ter sig enkom signifikant i sin relation till människan. ”Ur led är tiden!”, utbristas i Hamlet. Men kan tiden ha ett annat stadium? Det kontinuerliga, tidens gång, är i detta fall det subjektiva. Tidens betingelse upplevs inte lika, stundom löper den fort, stundom tycks den ha stannat. Vad som är ett ögonblick för den ene, kan uppfattas som en evighet för den andre. I detta tangeras den filosofiska frågan om trädet som faller men ingen ser eller hör: har det då hänt? Gällande tiden kan då frågas om den finns utan att någon betraktar den? Ägs således det efemära ögonblicket såväl som den oändliga evigheten av betraktaren själv eller är människan tidens onådiga undersåte? Ty vem härskar över ögonblicket? Vems är stunden?

Ofta talas om vikten av att tillvarata ögonblicken som passerar, om att Carpe diem, fånga dagen, eller rentav Crea diem, skapa dagen. Fraser ämnade att ingjuta mod till att inte förpassa sig till åskådarläktaren i den arena som syns vara ens egen tillvaro. Hopp om makt över sitt varande. Men redan i det moment där ögonblicket försöks fångas är allt försent, det är redan förbi, passerat från framtidens horisont till minnenas brunn, som med tidens tand sinar allt mer. I viss mån är ögonblicket svunnenhetens embryo. Det är i ögonblicket som minnets frö planteras, för att därefter kunna växa sig till ett praktfullt träd mången gång betraktat eller ock motsatsen: vissna och försvinna; allt beroende på vilket frö som vattnas och i vilken jord det planteras. Emellertid är ögonblicket möjligheternas utpost. Den bästa utkiksplatsen till framtiden, språngbrädan till det nya, till möjlig förändring. Fram tills nu har ögonblicket nästan enkom beskrivits som porten till det förgångna, men det är än mer handlingens tid; och handlingens tid är, som det säges emellanåt, nu, och något annat torde vara omöjligt. Att blidka sin tid är alltjämt ett val. Ögonblicket är med andra ord möjligheternas smörgåsbord, ty det är där i ögonblicket som framtidens möjligheter kreeras.

För varje ögonblick som passerar blir vi också ett rikare. Någonstans skänker det viss erfarenhet inför begrundandet av tidens premisser. Förhoppningsvis innebär framtiden inte att vara på spaning efter den tid som flytt, ty även om minnena går att vistas bland, är de inte särskilt lämpade för att levas i. Kanske skulle detta kunna vara vad som menas med stundens allvar; att det är där som livet levs: både hoppfullt och smärtsamt medvetet om att det som varit kan förgås på ett ögonblick, precis som det som inte varit kan bli inom samma tidsrymd. Tidens erosion är en del av tillvarons natur som nog, för att kunna umbäras, måste få innefatta ett visst mått av nyfikenhet inför det ovissa i det stundande nuets ständigt annalkande flyktighet; eljest livet både är och inte är ett ögonblicks verk.