Demokrati i blåsväder

Sovjetunionens kollaps och det därpå följande öppnandet av Central- och Östeuropa, ledde till att många tog ut segern i förskott då de proklamerade att den liberala demokratin och kapitalismen, fjättrade till varandra, var den oundvikliga utvecklingsriktningen för alla samhällen. På grund av den inneboende och naturliga strävan efter fred och välbefinnande skulle man finna det svårt att avvika från den redan anlagda vägen framåt. Sådana pseudohegelianska framtidstolkningar har likt andra tyvärr visat sig vara felaktiga. Övergången från ett auktoritärt samhällsstyre och själva demokratiprojektet har inte varit en dans på rosor.

Från auktoritära demokratier som Ryssland eller Ungern, till USAs sakta nedgång mot oligarkiska tendenser finns det föga sanning i påståendet att den liberala demokratins seger är självklar. Det som dock kommit att bli universellt globalt är kapitalismen, som dessvärre på senare tid rört sig längre ifrån den liberala demokratin. Man kan till och med argumentera för att kapitalismen fungerar bättre inom de auktoritära samhällen som Singapore och Kina. Ekonomisk tillväxt utan frihet ser ut att vara dagens mantra.

Nu blåser även dessa vindar över Polen. Polen som efter murens fall ansågs vara ett paradexempel på ett land och ett folk som slängt av sig förtryckets bojor samt omfamnat den liberala demokratins och kapitalismens läror. Nu, ett kvartssekel senare har den ekonomiska politiken dock skapat ett Polen A och ett Polen B, ett land av vinnare och förlorare. Något som åter väckt de centraleuropeiska auktoritära tendenserna i landet, som vissa menar hållits vid liv sedan mellankrigstiden även under kommunisternas styre. Likt Trump i USA har Jarosław Kaczyńskis parti Lag och Rättvisa ridit in i det polska parlamentet på dessa populistiska och konspiratoriska vindar. En av de centrala frågorna på partiets agenda var att komma till botten av flygolyckan i Smolensk 2010. I flygplanskraschen miste 96 personer livet, däribland Kaczyńskis tvillingbror och andra inom den politiska eliten från både höger- och vänsterkanten samt högt uppsatta individer inom försvarsmakten och prästerskapet. Officiella utredningar på både den ryska och polska sidan drog slutsatsen att olyckan skett på grund av väderförhållanden och piloternas inkompetens. Men Kaczyński var, på ett sätt som påminner om Trumps insisterande på att få se Obamas födelsebevis, föga övertygad av allt bevis som lades fram. Efter att partiet blivit invalda, startade de en kommission som en gång för alla skulle bevisa att Polen och dess elit styrts av onda krafter sedan 1989 och att dessa störtat planet. Kommissionen kunde dock inte motbevisa den officiella utredningen, istället gjordes en fiktiv film om de ”sanna” händelserna som nu spelas i biosalongerna. En film som Lag och Rättvisa vill ska visas för alla polska skolbarn i hopp om att ”upplysa” allmänheten om hur det verkligen gick till. Spoiler alert: det fanns en bomb ombord. Med hjälp av flygkraschen som avledningsmanöver har partiet cementerat sitt maktövertagande och lagt tagit sikte på författningsdomstolen eftersom denna försökt sätta käppar i hjulet för partiet, samt övertagit public service som nu enligt ny lagstiftning ligger under statens och regeringens direkta kontroll.

Den nuvarande utvecklingen är oroväckande. Men man kan inte hävda att Kaczyński och hans parti enbart leder landet i fördärvet. Deras ökande popularitet beror i mångt och mycket på sådana policys som statsbidrag på 500 zloty till alla barnfamiljer med fler än ett barn. Även om dessa pengar kunnat investeras bättre, till exempel för gratis skolgång eller dagvård, kan man inte hävda att detta är någon struntsumma. I ett land där medellönen ligger runt 4000 zloty i månaden är detta bidrag en enorm hjälp för låginkomstfamiljer, en grupp som inte har fått ta del av många förbättringar som frambringats sedan kommunismens fall.

Frågan är bara till vilket pris detta sker. Man ska inte förlåta lömska politiker bara för att de kysser småbarn på hjässan under ett fototillfälle efter en presskonferens. Att rensa ut konstitutionella skydd och ersätta tjänstemän i viktiga poster med sina egna hejdukar är inget som krävs för att genomföra dessa reformer. Samtidigt som 6 av 10 av de mest förorenade städer i Europa återfinns i Polen, med löften om att de polska kolkraftverken skall trappa upp sin produktion ser det inte ljust ut. Tillsammans med den allt mer vågade nationalismen kan de kommande fyra åren komma att bli en verklig mardröm.