”The State is Not the People. The State is the State.”

Studenter strömmar in till det lilla biblioteket på nedervåningen av The Institute of Governmental Studies på UC Berkeley. Projektorn är igång, stolarna placerade i rader. Temperaturen utanför har svävat nära 30 grader hela dagen, ovanligt varmt för norra Kalifornien, men nu börjar solen sakta ge vika för mörkret och luften svalnar av. Men inte här inne. Här inne är det trångt, svettigt, exalterat. Många har redan väntat i en timme, deras tunga ryggsäckar reserverar en plats medan de går och hämtar varsin pizza-slice. Det är dags för ett Debate Watch Party, när demokraternas Hillary Clinton och republikanernas Donald Trump ska mötas i den första av tre presidentdebatter.

Om Kalifornien är USA’s liberala näste, måste The Bay Area – området runt San Francisco-bukten – räknas som dess allra mittpunkt. För de många Bernie Sanders-supportrarna har presidentvalet 2016 utvecklats till ett oundvikligt val mellan pest eller kolera. Men om Hillary Clinton trots allt kan accepteras, inte minst som en stark feministisk ledare, är Donald Trump desto mindre populär bland studenterna på campus. Hans kampanj har synliggjort en paradox i UC Berkeley’s själva identitet: en stark tradition av yttrandefrihet, men ofta med ett lika starkt avståndstagande mot orättvisor och rasism (manifesterat i protester som The Berkeley Free Speech Movement och Black Lives Matter). Så när The Berkeley College Republicans har marknadsfört sig på campus de senaste veckorna, bland annat med en uppseendeväckande kartongfigur av Donald Trump i verklig storlek, har det rört upp en hel del känslor hos förbipasserande. Trump-supportarna är en klar, och utsatt, minoritet.

Klockan tickar ner debatten inleds med att Lester Holt, kvällens moderator, tilldelar kandidaterna två minuter var att motivera hur de ska lyckas skapa fler amerikanska jobb. Clinton adresserar omedelbart de ökade klassklyftorna, inte helt otänkbart en strategi för att locka till sig tidigare Sanders-supportrar. Trump utnyttjar sina första tio sekunder till att måla upp både Mexiko och Kina som stora hot för Amerikas ekonomi, en retorik som genomsyrat hela hans kampanj. Sedan följer en debatt som, för den seriösa tittaren, bör ses med en grundlig fact-checker i real-tid nära till hands. Vi andra lutar oss tillbaka och skrattar. Häpet, förbluffat; skrattet är en försvarsmekanism, ett uttryck för oförmågan att ta in Donald Trump’s kommentar efter kommentar, som att han har ”developed very, very good relationships over the last little while with the African-American community”, eller varför inte den katastrofala iakttagelsen att ”our airports are like from a Third World country”.

Jag kan hålla med dig, Donald. Under min första dag på amerikansk mark slog det mig hur mycket det här landet faktiskt känns som ett utvecklingsland. Titta åt ena hållet och se flådiga hus med välklippta, grönskande gräsmattor (i en delstat där torkan överallt annars är påtaglig), titta åt andra hållet och möts av hemlöshet och sopor på gatorna. Det är inte flygplatserna som gör det, det är den så starkt etablerade, strukturella ojämlikheten.

En vanlig kommentar från någon som försöker förstå lockelsen med Donald Trump är ett mumlande ”han säger det åtminstone som det är”, en retorik inte helt olik den om Sverigedemokraterna i vår egen senaste valkampanj. Problemet är bara att Trump inte säger det som det är, ofta ljuger han eller kommer med felaktiga slutsatser. Men när debatten tystnat spelar fact-checkandet inte längre någon roll; vilken skillnad gör rätt och fel för människor som upplever att ”Washington does not work for them”?  Och det är viktigt att komma ihåg att i sina väljares ögon är Trump en underdog, han har råd att vara otrevlig, han har råd att göra fel, för han slår uppåt – mot den politiska eliten.

Som svensk är det så många aspekter av USA och amerikansk politik som är främmande. Inte bara på ett Debate Watch Party, där amerikanarna skrattar högt, suckar och stönar, utbrister synpunkter åt alla håll och kanter, trots att arrangören har uppmanat till respektfull tystnad – en kulturkrock mot min svenska laglydighet. Inte nog med det, debattklimatet mellan Clinton och Trump lyfter begreppet käbbel till en helt ny nivå. Jag fnissar försiktigt i mitt hörn och tänker tillbaka på den galna stunden i svenskt debattsammanhang när Annie Lööf lämnade sin plats för att räcka över en rapport till den mycket upprörde Stefan Löfven. Ni minns väl dramatiken?

Men det finns skillnader som går djupare än så. Avståndet till den politiska makten. Att delta i ett demokratiskt system som du inte helt förstår. Att du måste förhandsregistrera dig för att få rösta; det kan tyckas vara en liten barriär, men ändå, en faktisk barriär. Det främmande, skeptiska förhållandet till staten. En stat som inte förser dig tillräckligt med rättigheter, och som du därför inte känner dig skyldig att bidra till.

I Sverige har det länge funnits ett samförstånd att den politiska makten är något som växer fram ur folket, som representerar folket, och som huvudsakligen, på ett nästan organiskt vis, också är folket. Frånvaron av en sådan konsensus är nyckeln till att förstå relationen mellan folket och politiken i USA, relationen mellan studenten på den knökfulla debattvisningen på campus, mannen som har sitt hem på trottoaren utanför, och de två presidentkandidaterna på projektorskärmen. Efter valet den 8 november kommer en av dem att representera staten, en stat som min amerikanska vän, en motvillig förstagångsväljare, beskrev uppgivet för mig: ”The state is not the people. The state is the state.”