Vi går med i Nato för bövelen!

Under den sakliga ödmjuka rubriken Studenttidning förleder kring DN och Nato skriver Max Eskilsson på Natobloggen ett svar till mitt försvarstal av Margot Wallströms lördagsintervju i P1. Jag skrev min text som ett svar på Dagens Nyheters ogrundade sågning av Wallströms prestation under intervjun och fick svar på tal gällande mina “märkliga turer” och jag är numera en övertygad liberal Natoanhängare.

Den natokäre liberalen Ekilsson, med ett förflutet som både ordförande för Centerstudenter, Vice ordförande i CUF Skåne och förbundsledamot i Ung Liberal lyckas på ett skickligt sätt bryta isär både min text och min argumentation. Både mina egna formuleringar och Wallströms “bisarra retorik” som hon använder sig av under intervjun må vara en sak, men det är främst sättet som jag väljer att “rama in det på”.

Jag vet av tidigare erfarenheter att unga högersympatisörer ibland kan ha problem att uppfatta ironi och sarkasm i skriven text, något som verkligen inte stämmer in på fallet Max Eskilsson. Han väljer att tidigt lägga krut på min putslustiga rubriksättning – och det får jag sannerligen sota för. Med hjälp av en (förvisso en något förvirrad) argumentationsanalys lyckas han snabbt konstatera att jag är en virrpanna och att DN:s ledarredaktion ju faktiskt är superliberala med en Natokramande agenda, det skall aldrig någonsin igen fara genom mitt huvud att de skulle syssla med objektiv journalistik i en värld av Donald Trump, Post-Truth politics och Stureplans-Centerns framtidsvisioner. Långtifrån oberoende alltså, vilket något som tåls att upprepas gång på gång genom texten.

Han lyckas vidare fånga in helheten av min text genom att hänvisa till min Natoskepsis. Varför jag på något sätt skulle vara emot en militär atomvapensallians nu när jag i mitt nyfrälsta tillstånd har fått se sanningens ljus kommer jag knappt ihåg längre. Jag tänker tillbaka på mina gamla tankegångar kring att våra senaste 200 år av militär alliansfrihet kanske skulle vara ett vinnande koncept och att denna politik har ett starkt folkligt stöd. Att konfrontationsytorna mellan Ryssland och Nato skulle komma allt närmare om vi gick med i alliansen och att denna situation med all säkerhet skulle innebära ökad spänning i hela Östersjöområdet. Slutligen att Ryssland varken skulle ha råd med, eller tjäna någonting på att gå till anfall mot ett neutralt land som Sverige och att vi kanske inte har något att i längden tjäna på att bli en försvarspolitisk lydstat till Natos stora spelare.

Men allt detta är nu ett minne blott tack vare Ekilssons lysande text. Jag står nu högst upp på barrikaderna för ett så snabbt Natomedlemskap som möjligt. Vi kommer ju som nytillkommen medlem tvingas fördubbla våra försvarsanslag, som andra nytillkomna länder har fått göra innan oss, men jag tycker att det skulle vara för lite. Lyckas vi snabbt och effektivt sälja ut det sista av välfärden från de sista spillrorna av det kommunistiska sossesverige så kommer vi både kunna finansiera det nya medlemskapet SAMT återupplivandet av det svenska kärnvapenprogrammet. Allt detta för att vi ska ha en chans i den moderna upprustningstävlingen och för att vi äntligen ska kunna bli en del av den härliga Natofamiljen.