Inte vår president

I don’t know what to say, säger min professor tillslut med gråten i halsen. I love you, and I care about you. Solen gick upp idag igen, men den känns omsluten av ett kompakt mörker. Min föreläsning har förvandlats till en tillflyktsort för dialog, frågor och läkande av sår. Vad händer nu? Hur går vi vidare? You will never forget this day. Och mitt hjärta, det som ömmar för politiska visioner, för människor som tror på förändring, som står upp för allas lika värde, det brister.

Jag får mejl hela dagen. Från professorer som skjuter upp lektioner och prov, som uppmanar oss att utnyttja support-grupper och healing spaces: för kvinnor, överlevare av sexuellt våld, HBTQ-personer, papperslösa, African-Americans, Latinos, muslimer, judar, asiater, Native Americans, funktionshindrade. Från Berkeley International Office som försäkrar oss om att vi är värdefulla, även om någon presidentkandidat har fått oss att känna det motsatta. Från The Office of Equity & Inclusion som fördömer hat och intolerans i alla dess former. Från UC Berkeley’s kansler som uppmanar oss att fortsätta kämpa för respekt, inkludering, och the greater good. Från University of California’s samtliga kanslers som skriver under på att mångfald är, och kommer fortsätta vara, något att sträva efter, och vara stolt över.

Jag ser hur hundratals high school-elever och lärare lämnar sina skolbyggnader och rör sig mot UC Berkeley’s campus, en historisk oas för yttrandefrihet, för att demonstrera. Not our president, not our president. På onsdagen protesterar studenterna på campus, och igen samma tid på torsdagen. Undocumented, unafraid. På onsdag kväll protesteras det i Oakland, och igen på torsdag kväll. Fuck Donald Trump – impeach, impeach. Vart jag än går hör jag röster som försöker sätta ord på smärtan och frustrationen. När jag kommer hem fortsätter de cirkulera i mitt huvud: hur mycket jag än kämpar så gör det inte någon skillnad. Det är hopplöst, det verkar bara så hopplöst.

Jag läser hur förnuftiga experter och skribenter förklarar att han ändå inte kommer kunna genomföra sina löften: de är för dyra, praktiskt ogenomförbara och bortom hans politiska makt. Så analyserar vi oss bort från verkligheten igen, för den är så absurd att vi är oförmögna att ta in den. Verkligheten att löftet om en mur inte bara är den fysiska muren, att löftet om deportering inte bara är den faktiska deporteringen. Inte för de papperslösa studenter i min klass vars framtidsdrömmar krossas när the DREAM Act rivs upp och de inte längre kan fortsätta gå i skolan. Inte för de studenter som är rädda att lämna sina hem då risken att utsättas för hatbrott redan är så påtaglig, till och med här i lilla, liberala Berkeley. Donald Trump är inte bara USA’s nästa president; han är skammen, rädslan och den djupa, djupa sorgen. Han är gråtande förstagångsväljare som likväl hade kunnat kasta sin röst i sjön, för det hade bokstavligt talat inte gjort någon skillnad.

Jag lär mig att vägen fram är att stärka sitt community. Bygga relationer över gränser, stötta de som känner smärta, lyssna, våga fråga och försöka förstå. Ta hand om varandra och visa hänsyn. Rida ut politiska stormar tillsammans, låta de stärka och förena oss – i USA, i Sverige, i världen – de nästa fyra åren, och vidare.