Om allas rätt till utbildning

Årets Musikhjälpen går av stapeln idag. Från idag fram till söndag ska programledarna Kodjo Akolor, Josefine alias Little Jinder och The Hives Pelle Almqvist av någon anledning låsa in sig själva i en bur i Örebro, där de ska sända radio dygnet runt och förhoppningsvis dra in lite pengar på kuppen.

Konceptet är inte nytt, sedan 2008 har Sveriges Radio under en vecka stängt in tre programledare i någon svensk stad, för något speciellt insamlingsobjekt och i år är det alltså Örebro som gäller. Temat för i år är Barns rätt till utbildning i konfliktområden och för Lupefs del blir det tredje året som vi ska vara med och hjälpa till att dra in pengar.

Den här veckan kommer Panorama att ha en artikelserie som löper veckan ut och dels belyser temat, men också vad Musikhjälpen är för något; var pengarna egentligen tar vägen.

Den första personen jag tänker på när jag hör barns rätt till utbildning är utan tvekan den yngsta pristagaren till Nobels fredspris genom tiderna – Malala Yousafzai. När hon var blott sjutton (17!) år fick hon fredspriset tillsammans med indiern Kailash Satyarthi för deras oförtröttliga kamp mot barnarbete och just för barns rätt till utbildning. 2012 – när Malala var 15 år – blev hon skjuten i huvudet av talibanerna i Pakistan för att hon vägrade hörsamma deras förbud mot skolgång för flickor. Hon tog alltså som femtonåring bokstavligen en kula för kampen för utbildning – och vad har jag gjort med mitt liv? Mordförsöket verkar dock inte ha bekommit henne nämnvärt – i en intervju med Jon Stewart (8/10 2013) berättade hon att om hon träffade en taliban så skulle hon ”berätta för honom om vikten av utbildning” och att hon även önskade sig utbildning för hans barn. Hur mycket talibanen egentligen skulle ta till sig av detta budskap är oklart, men det är verkligen ett ödmjukt ställningstagande från någon som precis blivit beskjuten på väg till skolan.

När jag var liten fanns dagar när det kändes som att jag hellre hade blivit skjuten än gått till skolan. Nu överdriver jag givetvis för dramatisk effekt: fullt så illa var det naturligtvis inte, men det säger ändå något om hur man ser på rättigheter någon annan slagits för – som något självklart, som alltid funnits och alltid kommer att finnas.

Nu menar jag inte att grundskolan är hotad i Sverige: Ingen yrkar att skolplikten borde skrotas. Men eftersom det här är en tidskrift för studenter (enligt rykten faktiskt Lunds bredaste) så måste den högre utbildningen vara av intresse att behandlas här. Därför har jag sneglat lite på vad som har skrivits i debatten om nämnda utbildningstyp. Studentföreningen Ateneum beskriver sig själva som en ”partipolitiskt obunden studentförening vid Lunds Universitet för dig med liberala och/eller konservativa värderingar”, men intar en närmast reaktionär hållning till den högre utbildningen. I Lundagård skriver föreningens ordförande Philip Norrman bland annat i en artikel (1/10 2015) om det intrinsikala värdet av utbildning – hur syftet med den högre utbildningen borde vara att ”bilda en fri och aktiv samhällsmedborgare”, men hur det istället har kommit att ses som något instrumentellt – ta en utbildning, få ett jobb. Gott så. Men bara om det är förbehållet en elit: i en annan artikel (26/11 2015) sågar han nämligen regeringens ambition om att utöka antalet utbildningsplatser: ”kvantitet går före kvalitet”! Nu är det plötsligt intressant att fråga sig ”vad alla dessa akademiker ska jobba med”. Som sagt, gärna bildning för bildningens skull, bara man kan hålla pöbeln på avstånd.

Även Blanche Jarn, styrelseledamot för Ateneum (och f.ö. f.d. redaktör för ovan nämnda breda tidning!), anser att den högre utbildningen bör vara förbehållen den som betalar den själv. ”Det finns ingen gratis utbildning” (20/1 2015): ens utbildning bekostas nämligen av skattepengar, och att ”alla har rätt till en högre utbildning innebär inte att alla har rätt att få den betald av andra”. Lösningen heter därför studieavgifter, något som är beprövat i en rad andra länder. Jarn hävdar att den ”som om har betalat för sin utbildning ur egen ficka hamnar nämligen i en maktposition gentemot sitt lärarsäte [sic!]; man har spenderat pengar och kan kräva valuta för dem.”

Ingen har väl missat att till exempel USA bågnar under studielån. Att studera där är dyrt, och de som kan lägger undan pengar för sina barn. Alla har emellertid inte möjligt att bygga upp en sådan college fund, och får därför förlita sig på antingen välgörenhet i form av stipendier eller att ta lån som inte på långa vägar är så förmånliga som i Sverige. Tanken bakom den billiga utbildningen i Sverige är ju att läkarstudenten, oavsett bakgrund, ska kunna utbilda sig och komma ut i arbetslivet. Så på det sättet är det i ”den ensamstående, lågutbildade flerbarnsmammans” intresse att finansiera hens utbildning. Hon kan nämligen lita på att hennes barn kan ta del av densamma.

————————————————————————————

Det här var första delen av Panoramas artikelserie för att uppmärksamma Lupefs engagemang i Musikhjälpen 2016 – Barns rätt till utbildning i konfliktområden. Vill du vara med och hjälpa till? Gå in på Lupefs insamlingsbössa och ge ett bidrag!