Bakläxa för Skolväsendet

Uttrycket ’skola’ härstammar från grekiskan och betyder direktöversatt ’att ha tid till annat’. I den samtida skoldebatten tycks kunskapen om detta etymologiska ursprung ha gått förlorat till fördel för fixering vid mätbara resultat och utspel kring ’ordning och reda’ i klassrummet. Emellan mattelyft och internationella mätningar har utbildningens sociala funktion och verklighet fallit i glömska. Skolsegregation ökar, likvärdigheten minskar och Moderaterna, nästan parodiskt, föreslår en nolltolerans mot ”underpresterande skolor” som lösning på problemet.

Mot denna bakgrund känns Musikhjälpens tema för 2016 aktuellt även på hemmaplan. I krigshärjade samhällen där förlust, trauma och osäkerhet är en del av många barn och ungas vardag, är skolans kanske främsta funktion att fungera som mötesplats och fristad. Här överbryggs klyftor och öppnas nya perspektiv för kommande generationer och, förhoppningsvis, en lite ljusare framtid.

Den här sortens ambitioner utgjorde centrala värden i svensk skolpolitik under efterkrigstiden. I en offentlig utredning från 1946 behandlas skolan i första hand som ett verktyg för demokratisering och social utveckling; ”en smedja för utopier” vars uppgift är att fostra ”fria människor för vilka samarbete är ett behov och en glädje”. Stor vikt lades vid att utbildningen skulle anpassas efter lärjungens ”egenart samt fysiska och själsliga förutsättningar” för att stödja eleven i dennes ”individuella utvecklingsgång”.

Vid 1900-talets slut genomfördes en rad reformer som markerade en ny riktning i utbildningspolitiken. Skolsystemet decentraliserades och på finansminister Kjell-Olof Feldts initiativ introducerades så kallade quasi-marknader som en ny, kostnadseffektiv förvaltningsmetod. I och med införandet av skolpengen (eller taximeter-systemet som det kallas i Danmark) övergav staten ansvaret för själva skolverksamheten till fördel för kommuner, skolstyrelser och privata aktörer som frodades i det allt mer avreglerade politiska landskapet.

Under parollen ”rätt till valfrihet” cementerade skolminister Beatrice Ask marknadsorienteringen. I ett betänkande från 1993 argumenterar hon för att privatisering, konkurrens och föräldrainflytande skulle driva pedagogisk utveckling och bilda en skola som förbereder svenska elever för den ”internationalisering som, med eller utan politiska beslut, fortgår i alla länder och snart sagt alla områden av mänsklig verksamhet”. Med inspiration från näringslivet introducerades kvantitativa utvärderingsmetoder och ett kriteriebaserade betyg vilket, enligt en utredning från 2014, bidrog till ett allt mer resultatinriktat skolväsen.

Samtidigt hamnade själva utbildningsverksamheten i skymundan. Lärare fick avvara undervisningstid  för pappersarbete och blev allt mer involverade i att sprida den individuella skolans vision och mission. Vidare försatte det fria skolvalet, i kombination med allt mer abstrakta prestationskrav, lärarna i en besvärlig position gentemot föräldrar och skolledning vilket underminerat yrkesgruppens status och förorsakat stress och betygsinflation.

I dagsläget är skolsystemets inbyggda motsägelser som tydligast i marginaliserade områden. Här präglas verksamheten av ekonomiska problem, stigmatisering och så kallad cream-skimming. Det sistnämnda syftar till att högpresterande elever från gynnsamma förhållanden lämnar skolor som har – eller uppfattas ha – problem, vilket resulterar i socioekonomisk och etnisk skolsegregation samt minskande likvärdighet.

De sociala effekterna är nedslående. I Malmö (”kunskapsstaden” enligt kommunens slogan) saknar en tredjedel av ungdomarna som går ur grundskolan gymnasiebehörighet. Samtidigt har inkomstklyftorna vuxit dramatiskt i den polariserade staden som allt mer börjar föreställa den fysiska manifestationen av ett klassamhälle.

Jag hoppas att årets upplaga av Musikhjälpen, förutom att samla in pengar till välgörande ändamål, dessutom ska sätta skolans sociala och samhälleliga funktion i fokus. Allt för länge har debatten präglats av resultatchauvinism och en platt förståelse av skolans verksamhet. Genom trubbiga mått och ideologisk zeitgeist har synen på lärande blivit instrumentellt och sterilt.

Ett skolsystem som sprider kunskap istället för information, och fostrar bildning istället för kompetens, är en grundläggande skillnad mellan integration och assimilering. Rankinglistor och  internationella mätningar ägnas mer än tillräcklig uppmärksamhet. Låt oss också diskutera hur skolan återigen kan bli ett demokratiskt och enande verktyg.

——————————————————————————————

Det här är en av Panoramas artikelserie för att uppmärksamma Lupefs engagemang i Musikhjälpen 2016 – Barns rätt till utbildning i konfliktområden. Vill du vara med och hjälpa till? Gå in på Lupefs insamlingsbössa och ge ett bidrag!