Förutom att vinna på lotteri, gifta sig rikt eller vara grundaren till investmentsbolagens våta dröm, finns en annan, aningen mindre riskfylld biljett för den som vill åka med på klassresan – utbildning. För biljettens validitet krävs karismatiska, respektingivande och kompetenta lärare, en trygg utbildningsmiljö och från den lilla människan: lite jävlar anamma.
Utbildning är för många just ett verktyg som är till för att transportera sig från en punkt till en annan. Ofta i en progressiv riktning. Skolåren romantiseras emellertid inte av alla. För många förknippas de med ångest och övermänskliga prestationskrav där självdistans och disciplin anses nödvändigt för att ta sig ut på andra sidan nationella prov, integraler och relativitetsteorin. För somliga har skolan varit en flykt från en tuffare verklighet som istället väntat hemma. Skola och utbildning är emellertid två olika saker. Skolan är en institution som alla med skolplikt, frivilligt eller motvilligt, blir del av under ett visst antal år. Utbildning är något som kräver engagemang från både byråkratiska lagstiftare, rektorer, lärare, såväl som elever. Det är svårt att som lärare sätta Jane Austen eller Kafka i händerna på en åttondeklassare, utan något intresse av klassisk litteratur what so ever.
Och konstigt är det inte heller, att förebilder ofta gestaltas i form av just lärare. Tacka vet jag Elisabeth, som fick mig att läsa både Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. De lärde mig trots allt mer, både om livet och om litteraturhistorien, än Mimersbrunn och Google gjorde (det finns såklart en balans där med). Men Elisabeth introducerade inte bara mig och mina klasskamrater för litteraturen. Hon gjorde även det tämligen basala att tro på oss och på vår potential. Vilket visade sig reducera storleken på min, och säkerligen många andras, akilleshäl. Stavat självförtroende.
Elisabeth fyllde oss med en optimistisk tro på att vi kunde förändra världen och investerade sin tid i att lära oss hur. Och, om kanske aningen pretentiöst, förlitade vi oss på hennes övertygelse. Bakom alla böcker hon bad oss läsa fanns en författare som hade börjat på precis det trappsteg vilket vi stod på, med lärandet som enda verktyg. Det är ingen hemlighet att kunskap är vägen till förståelse. Homo Sapiens lever för att lära och kommer finna medel till utbildning, oavsett graden av dess tillgänglighet. Ryktet säger att både Moa Martinsson och Vilhelm Moberg lärde sig skrivarkonsten på egen hand. Emellertid känns autodidaktik år 2016 någorlunda förlegat.
Och åter till utbildning som ett färdbevis. Elevens klassresa tar inte enbart formen av studiebesök i kloster och regeringskansliet. För den enskilda människan kan utbildningen resultera i ett positionslyft, ekonomisk såväl som socialt. Den nyanlända invandraren kan med hjälp av SFI och kompletterande högskolestudier kliva ut på arbetsmarknaden iklädd samma yrkestitel som i hemlandet. Barn från förorten ges dito möjlighet som de från Stockholms dyraste kvadratmetrar att uppfylla vad än definitionen av drömmar är. I alla fall i den bästa av världar. Mellan utbildningens fyra väggar byts nepotism ut mot meritokrati. Vad du blir och vad du uppnår i skolan beror inte på vad du har för nationalitet på födelseattesten eller antalet nollor ditt konto visar. Men det beror på huruvida du väljer att läsa Hjalmar Söderberg eller Mimersbrunn. Vi är alla marionettdockor, men vi håller även i trådarna.
Malala Yousafzai sa att ett barn, en bok, en lärare och en penna kan förändra världen. Tanken tycks skrämmande att botemedlet mot cancer eller AIDS kan finnas hos någon med varken möjlighet eller vilja till förändring. Att påverka människors grad av intresse för lärandet, är emellertid ett mission impossible. Däremot har vi med relativt sett många nollor på kontot i somliga avseenden fullmakt över möjligheterna.
Idag får endast hälften av alla barn ta del av den utbildning de har rätt till i bland annat Sydsudan, Eritrea, Niger och Afghanistan, enligt musikhjälpens egen hemsida. Samtidigt går inte ens 2 procent av all humanitär hjälp till utbildning. Frågan som blir central är med vilka medel befolkningen i dessa länder ska åstadkomma en förändring när framtidens generation av inflytande inte lär sig konsten att förändra. Visserligen är det fullt möjligt att åstadkomma progressiv utveckling utan Hjalmar Söderberg, men vi vet de facto att korrelationen mellan utbildning och välstånd, och inte minst styrkan av den politiska rösten, är hög. Det finns egentligen bara två sätt att förändra världen på. Det ena är att lära själv och det andra är att lära andra.
Och i den bästa av världar, har alla en person likt Elisabeth som skriver Du kommer gå långt med kursiva bokstäver i nedre kanten av en inlämningsuppgift. Någon som tror att alla har en potentiell Jane Austen inom sig. Där graden av vilja, är det enda som antingen sätter käppar i hjulet, eller hjälper oss att rulla framåt. Emellertid kan endast viljan avgöra, när allt annat finns tillgängligt. Förstörda byggnader, brist på lärare eller total avsaknad av investering i barns skolgång, ställer sig som stora stenblock framför utbildningens utveckling. Så därför skänker jag en slant till musikhjälpen i år, och väntar spänt på Jane Austens nästa efterträdare.
——————————————————————————————
Det här är en av Panoramas artikelserie för att uppmärksamma Lupefs engagemang i Musikhjälpen 2016 – Barns rätt till utbildning i konfliktområden. Vill du vara med och hjälpa till? Gå in på Lupefs insamlingsbössa och ge ett bidrag!
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.