Med Marx i matbutiken

Även för den engagerade konsumenten kan det vara svårt att se bortom den chimär som möter en i livsmedelsaffären. Genom förpackning, varumärken, certifiering och bäst-före-datum framstår produkterna som en enhet i sig, isolerade från sin respektive produktionsplats och dess förhållanden – vadå kärnkraft? Det finns ju el i väggen.

Kanske är just matbutiken den arena där vi oftast och i mest konkret form kommer i kontakt med  globaliseringen. Här kan några lätta fjät mellan hyllraderna motsvara en gastronomisk jorden-runt-resa från avorioris till jakfrukt och tahini. Att kunna samla hela världen i en matkasse är naturligtvis behagligt, men samtidigt kan man inte låta bli att fundera över konsekvenserna av en sådan extrem tillgänglighet. För hur mycket säger egentligen en prislapp och ett ursprungsland om den organiska process och det arbete som tagit varan från jord till bord?

BBCs aprilskämt från 1957 ger viss vägledning i frågan. I reportaget spaghettiskörd i Ticino, fick den brittiska tv-publiken följa bönder som i en pittoresk alpmiljö plockade pasta som växte på träd. Inslaget väckte stort intresse bland tittarna, vars enda erfarenhet av spaghetti var på konservburk. Dagen efter ringde hundratals personer in till redaktionen för att höra sig för om det möjligtvis gick att odla spaghetti i hemmet.

Att reducera en jordbruksprodukt till en streckkod kan även få mer digra konsekvenser. I Kalifornien exempelvis, håller de omfattande mandelodlingarna i Central Valley på att skapa en social, ekonomisk och ekologisk katastrof. Mandelkultivering är mycket vattenkrävande, och bönderna borrar allt djupare brunnar för att komma åt det sinande grundvattnet. Den hårda miljöexploateringen har förorsakat en eskalerande landsänkning i dalområdet som sjunker med två cm per år, och det krympande vattenbeståndet har rubbat ekosystem samt tvingat fram ransoneringsregler i hela regionen.

Industrin i Kalifornien står för 80 procent av den globala mandelproduktionen, och nötflertalet konsumeras utanför delstaten. Regionerna exporterar med andra ord enorma mängder vatten i mandelform. Även om verksamheten är lukrativ så motsvarar inte de resurser som lämnar ekosystemet de som kommer tillbaka. Handelsbalansen är missledande.

Det räcker emellertid inte att fästa blicken vid det lokala. Transporter har även en central roll i dramat. I DN (2017-01-18) kunde man läsa om hur en ovanligt hård vinter i Centraleuropa har gett upphov till grönsaksbrist i Sverige. Priserna på bland annat paprika, zucchini och kålrabbi har chockhöjts, och för att undvika tomma hyllor flygs sallad in från Egypten och USA.

När till och med våra mest ordinära primörer transporteras från fjärran länder känns verkligheten mer som yta än substans. Dessa födoämnen som för många figurerar vid mer eller mindre varenda måltid, är en förnimmelse av vardagen. De förmedlar trygghet och kontinuitet, och är i mångt och mycket ett element i våra liv som vi håller kärt men ändå tar för givet. Frågan är om sociala orättvisor och miljöproblem ändå inte tvingar oss att fundera över vår livsmedelsförsörjning i andra termer än öppettider.