Jag går ensam hem om kvällarna

”Hejdå och tack för ikväll” ropar jag och vinglar hem på kullerstenar i mina klackar och spruckna strumpbyxor i lundanatten. Det är en kall lördag i mars och mörkret täcker världen med sin oförutsägbara påflugenhet. Jag är ensam men jag är inte rädd. Friheten och rädslan är varandras antiteser. Sällan blir friheten mer påtaglig än i en stad dit många flyr och för första gången känner självständigheten under fötterna. Där yttrandefrihet och åsiktsskiljaktighet uppmuntras snarare än hindras. Här formas samtiden och framtiden med kunskap som verktyg. Kunskap är lösningen på många problem, såväl sexism som främlingsfientlighet. Det skänker mig en trygghet. Den kvällen väljer jag friheten framför rädslan och struntar i att ta taxi hem.

Men mina naiva idéer om att leva i en tid då ensamma promenader genom stadens kvarter borde vara en självklarhet, fick sig en bakläxa även denna gång. I en annan studentstad gick en annan kvinna ensam hem genom skogen och berövades den frihet hon, liksom jag, antog sig rätten att ha. I en skola i Lund blev en flicka våldtagen av två killar där skolans rektor ansåg att även förövarna bör ses som offer. I ett samhälle där patriarkatet och våldtäktskulturen är så impregnerat känner jag mig övertygad om att ögonbryn kommer höjas och frågor ställas om huruvida en kvinnas frihet verklighet bör sträcka sig till den grad att hon omger sig av skogens lugn utan överfallslarm eller manligt sällskap.

Idag, den 8 mars, infaller den dag på året då jag och många andra stolt demonstrerar vår frihet. Plakat och affischer med nakna bröst och propaganda visar sin existens lite här och var. Filmklipp delas, facebookinlägg publiceras och människor uppmanas till att delta i diverse evenemang för att uppmärksamma dagen. Och sannerligen finns det skäl att ta på sig glitter och rita venussymboler, hylla systerskapet världen över och uppmärksamma systerskapet. Ty lönegapen minskar, kvinnor i ledande positioner ökar och vårt politiska inflytande följer med en positiv trend. Samtidigt är jag rädd för att samhället ska luta sig tillbaka, ge sig en kollektiv klapp på axeln och sakta ersätta manifestationer med observationer av den jämställda samtid många tror sig ha uppnått. Jag kan bara meddela: vi är inte där än.

Min frihet en lördagsnatt i Lund är ingen självklarhet och ger ingen upprättelse åt kvinnor som fallit offer för ett annat öde. Den tacksamhet vi känner inför tidigare generationers frihetskämpar får under inga omständigheter uttryckas i något annat än upprätthållande av just friheten. Och aldrig någonsin får den ersättas med rädslan. Jag tänker demonstrera för lika rättigheter, protestera mot våldtäktskulturen och propagera för ett minskat lönegap. Rita venustecken och hylla kvinnorna. Men främst av allt tänker jag ta mig friheten att fortsätta gå ensam hem om kvällarna.