Det är söndag kväll i Lund. En kväll som vanligtvis är en dimma av ångest eller bakfylla. Denna kväll är inte en av dom. Ikväll kommer Bob Dylan få mig att minnas.
Detta kommer inte bli en opartisk recension av kvällens spelning. Jag är sedan 13-års åldern ett fan av den 76-årige mannen från Minnesota. Jag såg honom första gången 2009 i Globen, en gång till i Globen några år senare och på Peace & Love 2011. Den spelning Bob Dylan gör i Lund ikväll är dock den bästa jag hört, jag ska förklara varför.
Eftersom jag sett Dylan innan är jag beredd på vad som komma skall. Han kommer inte vara den blyga folkmusikern med munspel och gitarr. Det har han inte varit på länge. Det han är idag är något annat, och något mer. Han har gått igenom oräkneliga faser i sitt musicerande. Från ”jesusrock” till jingle bells och nytt för denna turné, jazz. Han har även åldrats, och det märks. Åldern har förändrat honom. Inte till det sämre, inte alls, den har utvecklat Dylan.
Kvällens konsert hålls i handbollsarenan i Lund. Arenan tar in runt 4000 personer. Lugna Lund och den relativt lilla lokalen ger konserten en intim och trivsam stämning. Jag slår mig ned på en sittplats och väntar stillsamt på att en av våra största musikikoner ska uppträda.
I mitten av andra låten ökar min puls. Dylan spelar ”Lovesick”. En av mina absoluta favoritlåtar. Jag har hört den säkert 100 gånger innan, men ikväll får den mig att minnas. Jag kan inte riktigt säga vad det är med ikväll som gör Dylan speciell, men han gör låten perfekt. Det är som att han har en ny energi som flyter över hans mörka och rostiga stämma. Jag kommer plötsligt ihåg hur det kändes när jag var 18 och olyckligt kär. Samtidigt minns jag hur min första kyss smakade. Jag kan med inga andra ord förklara min känsla.
Dylan fortsätter spela låt på låt, utan paus och kör vidare med en jazzklassiker. Hans senaste platta är en samling av hans jazzfavoriter i äkta Dylan-tappning. Jag är van vid hans knastriga basstämma och sluddriga uttal, det är vad jag kommit att älska mer och mer genom åren som fan. I en del av de jazzlåtar som han framträder med idag får vi höra en ny sida av Bob Dylan som sångare. Han sjunger faktiskt riktigt vackert. Karaktären i rösten går inte att missta för någon annan. Det som förvånar mig är de långa och klara tonerna i de kända standardlåtarna. Den bästa covern gör han enligt mig på ”Autumn Leaves”. Där arrangemanget är mörkt och förföriskt. Rekommenderar läsaren att lyssna på just denna tolkning.
Dylan avslutar konserten utan att ha sagt ett enda ord, allt i sin ordning. Mina vänner har aldrig sett Dylan förut och är glatt överraskade, såklart! Själv trampar jag hem i rasande fart för att få skriva om denna spelning.
Vad än kritikerna säger om Bob Dylan så är han den enda musikern på väldigt länge som fått mig att känna såhär mycket på en spelning. Ikväll kom jag på mig själv med minnen från gamla förälskelser och känslan av av kram från starka, manliga armar. Han får mig att vilja älska, och om någon fått en annan människa att känna så är det omöjligt att hävda att han misslyckats.
Lovisa Eriksson
7 kommentarer
Kommentarer är stängda.