Mod, eller brist på sunt förnuft?

Mod, eller brist på sunt förnuft?

–Då så, är det någon som vill dela med sig av vad de tänker att statsvetenskap betyder? 

Professorn som precis ställt den av de uppspärrade ögonen att döma utomordentligt överraskande och spännande frågan, kavlar upp ärmarna och skriver med stora bokstäver på vita tavlan STATSVETENSKAP. Det blir knäpptyst i salen. Professorn sätter korken på pennan igen och börjar vandra fram och tillbaka längs främre raden, nyfiket spejandes efter en elev som kan svara på 10-miljoners-frågan.

-Kom igen, det finns inga fel svar, envisas professorn och sänker med en förtvivlad underton ribban ytterligare.  

Jag tittar menande på min kompis i stolen bredvid som himlar med ögonen tillbaka. Efter tolv år i grundskolan och fem terminer på statsvetenskapliga institutionen sitter klassrumsreglerna i ryggmärgen. Att professorn inte har lärt sig ens den mest uppenbara av dem är närmast ofattbart: svara aldrig på enkla eller ledande frågor, då framstår du som korkad.

”Tjejer måste våga ta för sig mer i klassrummet!”, får vi ofta höra. Studier visar att pojkar fortfarande får och tar nästan dubbelt så mycket talutrymme i lektionssalen som tjejer, ett problem som ofta ses som ett uttryck för en förtryckande struktur där tjejer blir lidande. Men för många av oss handlar det inte om mod, för det har vi, utan också om reflektion och sunt förnuft. I ett klassrum med trehundra elever finns det helt enkelt väldigt lite tid för var och en att ta plats. Med tanke på den genomsnittliga undervisningstiden på fem timmar i veckan som gäller på statsvetenskapliga institutionen bör kanske tröskeln för att snacka bort andra elevers undervisningstid rent utav vara ganska hög. Att ställa sig frågan huruvida de övriga klasskamraterna egentligen har nytta av min tanke innan jag räcker upp handen och stjäl allas uppmärksamhet är inte ett orimligt förhållningssätt. Att som lärare fundera över vilka frågor som är vettiga att ställa och vem som kommer svara på dem, borde vara självklart.

 ”Det finns massa kurser för att uppmuntra kvinnor att ta mer plats i det offentliga rummet. Jag efterfrågar en kurs för personer som behöver lära sig att hålla käft när de inte har något vettigt att säga” / Förnuftig arbetsterapeut efter en konferens om arbetsplatsutveckling.

Det finns få saker som är så skrattretande som när det efter en intressant paneldiskussion öppnas upp för publikfrågor och en person rycker åt sig micken för att under flera minuter raljera över något som på inga sätt ens mynnar ut i en fråga. Ett alltför självupptaget alla-här-vill-veta-mina-tankar-ideal är sällan uppskattat, och snarare än tjejers rädsla för att ta plats tror jag att problemet ofta handlar om brist på självreflektion hos de som pratar för mycket. Samtidigt går detta reflekterande ofta till överdrift och skapar ett allt för komplicerat regelsystem med stigmatisering av entusiastiska elever som resultat. Du är inte smart för att du vet vad som står i kurslitteraturen. Säg något vi inte redan vet men framstå inte som att du tror att du är kunnigare än någon annan. Lämna tolkningsföreträde åt den som är berörd, ta inte någon annans plats, stå upp för dig själv och uttryck dig för allt i världen politiskt korrekt.

Denna tjocka bok av outsagda regler skapar ett närmast ogenomträngligt filter för alla begåvade människor med självinsikt som hellre antecknar under tystnad än räcker upp handen och därmed riskera att möta de där himlande ögon av andra regelboksmalar.

Lösningen är inte att tjejer ska tala mer. Det är resultatet. För att vi ska kunna nå dit krävs  att vi hjälps åt att rensa i den där lagboken så att den blir rimlig men också att alla, inte bara högpresterande tjejer, tar del av den. Ansvaret ligger inte bara hos oss som sitter i bänkarna utan minst lika mycket hos de lärare som fördelar ordet och sätter dagordningen i lektionssalen. Här krävs större pedagogisk kompetens och lärare med förmåga att anpassa undervisningen efter studiesituationen, en föreläsning för trehundra elever lämpar sig helt enkelt inte för dialog. Lärare behöver vara medvetna om att det finns en regelbok som eleverna i klassen spelar efter och kanske till och med diskutera den då och då. Och de som håller tyst trots att de vet, bör fundera över om de inte ibland har lite för mycket social kompetens för deras eget bästa.