Så blev klockan halv ett och vi hade tröskat oss igenom tre och en halv timme av skratt, pinsamheter, dåliga skämt och 44 länders vanliga leverans av jurypoäng och sedan ett mycket välregisserat spänningsavgörande när telefonrösternas fördelning redovisades (European Broadcasting Union tycker visst inte att den klassiska genomgången av douze points räcker som drama i detta de snabba kickarnas tidevarv).
Vi hade anat det sedan de första jurygrupperna avgivit sina röster och till slut fick vi bekräftat att Salvador Sobral kammat hem Portugals första Eurovision-seger någonsin. Det krävdes bara åtta försök för att de skulle vinna fotbolls-EM för första gången i somras – i schlager-EM behövdes det 49 (tycker visserligen att Salvador påminner mer om Tiago Mendes än Cristiano Ronaldo).
Efter att med viss möda ha hittat fram till scenen, var det dags för den adligt ättade Salvador, som bland annat försörjt sig som barmusikant på Mallorca, att dela med sig av sina känslor till Europa. Han, som inte fått bära en t-shirt med texten ”SOS Refugees” för att uppmärksamma det han anser är Europas mest brännande fråga just nu (oavsett vad man anser om det kan man reflektera över att EBU tyckte att det budskapet var lite mer svårhanterat än tävlingens tomma slogan ”Celebrate Diversity”).
De tre ukrainska mys-macho-programledarna log sina stomatol-leenden och gav ordet till den konstnärlige vinnaren. Och så här sa han:
– I wanna say that we live in a world of disposable music, fast food music without any content and I think that this could be a victory for music with people that make music that actually mean something. Music is not fireworks, music is feeling! So let’s try to change this and bring music back, which is really what matters.
Nu hade jag visserligen tyckt att årets tävling var bättre än vanligt – trots Edward af Silléns och Måns Zelmerlöws ständiga försök till humor (var det samtidens rädsla för ens en sekund av seriositet som visade sig i kommentarsspåret?). Men efter att ha genomlidit kanoner på scenen, skoj-saxofoner, x antal Danny Saucedo-kopior, blixtar, pyroteknik, gorillor, joddel, powerballader med halvt avklädda Idol-sångerskor och Spaniens Manel Navarro – så kändes Salvador Sobrals ord som en total befrielse.
Han pekade på den enorma elefanten som stod i rummet och lät den trumpeta. Han sa exakt vad vi var många som tänkt, när vi mer eller mindre motvilligt tittat på tävlingen år efter år, konsumerat den bandade musiken och de allt mer desperata försöken att på tre minuter fastna i TV-publikens minne i någon timme, fram till att det är dags att ringa och rösta.
Han sågade sina medtävlare, och det kan man kanske tycka olika saker om, men för mig kändes det som en befrielse.
Det var bara att instämma i vad den fortsatt stomatol-leende Oleksandr Skitjko svarade Salvador där på scenen.
– Thank you so much for such amazing words.
9 kommentarer
Kommentarer är stängda.