Från papperstidningen: Skuld

Man kan inte diskutera brott och straff utan att beröra frågan om skuld. Att vara skyldig är en mångtydig fras, med både juridiska och ekonomiska konnotationer. Den gemensamma nämnaren inom samtliga användningsområden är strävan efter att bestämma gravheten av en persons förehavanden. Därigenom kan man fastslå en proportionerlig återgäldning till den (eller det) som på något sätt förvanskats. Efter den kompenserande gärningens utförande råder balans mellan parterna, men fram tills dess är den skuldsatte, för att tala med Göran Persson, “icke fri.”

Det ofria tillståndet har många ansikten. Goda kristna lever sina liv skuldtyngda av Jesus lidande på korset, flertalet politiker menar att vi står i tacksamhetsskuld till samhället, och många människor känner något slags förpliktigande gentemot sina föräldrar. I ordets breda mening är alla skyldig någon något.

På samma sätt kan hela det sociala livet betraktas som ett ständigt skuldreglerande. Genom ett myller av tjänster och gentjänster håller vi liv i gemenskaper som kan omfatta hela samhällen. Om detta ger europeiska språk flera illustrerande vittnesmål. Engelskans much obliged, till exempel, betyder egentligen “jag står i skuld till dig,” likaså portugisiskans obrigado. Franskans merci är till och med ännu mer grafiskt. Det härstammar från “nåd” och uttrycker alltså en förhoppning om att bordsgrannen som just skickat dig saltet ska agera älskvärt, trots att du står i skuld till henne.

I de flesta fall är dessa uttryck bara meningslösa artighetsfraser. Ändå insisterar lärare och föräldrar på att uppfostra barn till att tacka för även de mest självklara tjänster. Kanske kan tackandets centrala funktion i samhället förklaras med att det signalerar jämlikhet. Genom att regelbundet visa tacksamhet bedyrar vi att de inblandade parterna interagerar frivilligt, och att personen eller tjänsten i fråga inte tas för givet.

Det är bekvämt att föreställer sig att relationen mellan matgäst och servitör baseras på ren välvilja. Samtidigt vet vi att ett restaurangbesök är fullt av maktstrukturer, även om personalen verkar ha trevligt på jobbet. Detsamma gäller förhållandet mellan barn och förälder. Det kanske är kutym att hedra sin fader och moder, men att villkora familjebildning i så instrumentella termer är problematiskt. Om allt är transaktioner finns inte medmänsklighet, endast förpliktelser mellan låntagare och kreditorer.

I femtonhundratalsförfattaren François Rabelais novellsamling Gargantua och Pantagruel får vi möta den moraliskt tvivelaktiga Panurge. Han är en snabbtänkt och vältalig vagabond som lever helt för livets goda, och spenderar pengar som vore de vatten. När den rättfärdige Pantagruel uppmanar honom att spara så att han kan återbetala sina långivare, utbrister Panurge “Gud förbjude att jag någonsin blir skuldfri!”

“Om du står i skuld till någon”, resonerar han, “kommer denne att be morgon och kväll för att ditt liv ska bli långt och framgångsrikt. I rädsla för att mista sin fordran, kommer kreditorn alltid tala väl om dig i alla sammanhang, och dessutom tillhandahålla dig med nya långivare i hopp om att du, genom dem, ska kunna återbetala honom.”

Panurges meditationer går bortom konkreta livsråd. Han upphöjer till och med skuldsättningens logik till utopi och mänskligt ideal. I en värld där alla både ger och tar lån kommer fred, rättvisa och omtanke råda; “att låna ut är gudomligt, att belåna sig är heroisk dygd.”

Logiken är långsökt, men inte verklighetsfrämmande. I historien finns flera Panurges porträtterade. Ivar Kreuger, tillexempel, skuldsatte sig så framgångsrikt att The Economist gett honom epitetet världens största svindlare.

Som industrimagnat och respekterad affärsman kunde Kreuger gå av och an mellan olika finansiella institutioner och beviljas lån efter lån. Med pengarnas hjälp (och en hel del kreativ bokföring) underblåste han företagens värdepapper, och målade på så sätt upp en bild av sig själv och sin verksamhet som uppseendeväckande resultatrik.

Ryktet om Kreugers förmågor spred sig till folkflertalet. Praktiskt taget varenda småsparare ville vara med och skörda frukterna från ymmnighetshornet. Efterfrågan späddes på av banker, som beviljade frikostiga lån till spekulanterna.

År 1932 började Kreugers finansiärer misströsta. När kreditorerna ville ha sina pengar tillbaka kollapsade tändsticksimperiet, och tusentals aktieägare ruinerades. Katastrofen var ett faktum, och Kreuger begick självmord på ett hotellrum i Paris. “Jag har ställt till med en sådan röra att jag tror att detta är den mest tillfredsställande lösningen för alla berörda,” står det i brevet han lämnade efter sig.

Panurge, till skillnad från Kreuger, är en landstrykare med rymligt samvete. Utan varken familj eller vänner leder han ett ansvarslöst liv, sökande endast efter nya nöjen och långivare.

Hans sorglösa filosofi tolereras inte av Pantagruel, som själv efterlever Paulus bud “var ingen något skyldig – förutom ömsesidig kärlek och omsorg.” I ett försök att styra Panurge i rättfärdighetens väg, utbrister han självuppofrande “från dina forna skulder ska jag befria dig!”

“Vad kan jag göra mer än att tacka?” svarar Panurge.