Sanning är tungrots-r och tonlösa konsonanter

I essän ‘The Critic as Artist’ driver Oscar Wilde tesen att det är i strävan efter objektivitet som
konstnären manifesterar sin subjektiva syn på världen. Där självmedvetandet börjar tar
uppriktigheten slut, men “ge en människa en mask, och hon dig sanningen förtäljer.”
Frågan är vad det objektiva uttrycket är idag. I vilka sammanhang kan den samtida människan så
fjärma sig från sin egen person att hon blir trovärdig? Vem talar egentligen sanning?

Praktiskt taget ingen, verkar det som. Åtminstone om man förlitar sig på SOM-institutets senaste
förtroendeundersökning. Resultatet är dyster läsning för de grupper som arbetar med
kommunikation. Knappt en tredjedel av befolkningen känner tilltro gentemot politiker. Präster i
Svenska kyrkan betraktas i något högre mån, av 37 procent, som sanningssägare. Mest
misstänksamma är folk mot journalister, som tillsammans med EU-parlamentariker och frikyrkliga
representanter åtnjuter mindre än en fjärdedel av folkets förtröstan.

Kanske har ärligheten lämnat landet. Många menar att politisk korrekthet har gjort svensk
offentlighet till en uppriktighetens periferi, där endast ängsliga innerstadsbor och mediatränade
politiker kan frodas. Trötta på de magra tegarnas kalla och ogästvänliga Sverige har sanningssökare
kastat lystna blickar mot den rika myllan på andra sidan Öresund, där debattklimatet verkar mildare
och frispråkigheten mer livskraftig.

Intresset för Danmark är inte utan anledning. Under det gångna året har världens (nästan)
lyckligaste folk figurerat som ett negativ till den svenska självbilden. Vi har sett Aktuellt-inslag om
tilltagande klimatångest och utbrändhet värvas med reportage om hur Köpenhamnsbor äter bakverk
i skenet av stearinljus och tar livet med ro. Parallellt med Moderaternas spektakulärt misslyckade
försök att balansera konservativa och liberala värderingar har Carlsbergs reklamfilmer marknadsfört
Danmark som en plats där utveckling och tradition förenas friktionsfritt, och ingen motsättning är så
stor att den inte kan överbryggas med en Tuborg.

I bioaktuella ‘The Square’ spelar Ruben Östlund skickligt på de karaktärsdrag vi svenskar
projicerar på vår granne i syd. Filmen äger rum i en nära förstående framtid, och skildrar den
kulturella elitens dekadenta tillvaro i ett trendkänsligt Stockholm. Christian, en världsvan museichef
från Köpenhamn, konfronteras med sin egen och omgivningens skenhelighet. Gradvis kommer han
till insikt, och börjar så småningom sträva efter bot och bättring.

Med hjälp av en accentuerad danskhet har regissören lyckats skapa en komplex protagonist som,
trots den tillspetsade inramningen, varken låter sig reduceras till skurk eller karikatyr. Christian
motiv är sällan ädla och han felar ständigt, men hans anspråkslösa elegans, kontinentala framtoning
och rättframma uttryckssätt fungerar som en pysventil för publikens tålamod. Omgiven av surrealism
känns den stereotype Köpenhamnaren både begriplig och autentisk. I slutändan vill man förlåta
honom, inte för, utan på grund av hans tafatta agerande och burdusa formuleringar,

Genom Christian lyckas Ruben Östlund kommunicera ett tydligt budskap i ett ängsligt tidevarv.
Möjligtvis finns här en läxa att lära för den hämmade sanningssägaren: att tala är silver, men att tala
danska är guld.