Torsdagen den 22 februari presenterade civilminister Ardalan Shekarabi en lagrådsremiss som går ut på att begränsa statsråds och -sekreterares möjligheter att överge det parlamentariska skeppet och direkt borda näringslivsskutan.
En karenstid på ett år föreslås, och om personen vill ha ett nytt uppdrag innan dess ska en särskild nämnd pröva frågan.
Det är anseendeväckande att det inte funnits klara, eller ens några, regler för det här tidigare. Flertalet OECD-länder har några slags restriktioner på vilka uppdrag politiker och offentligt anställda kan ta direkt efter avslutad tjänst. Sveriges avsaknad av reglering har dessutom fått kritik av bland annat Europarådets organ för korruptionsbevakning.
På regeringens hemsida finns en manual, ”Om mutor och jäv – en vägledning för offentligt anställda”. I den framgår att ”lagen [inte alltid] ger oss så tydliga anvisningar, och att det därför krävs ett personligt ansvarstagande och ”den egna förmågan att göra etiska val”.
Det brukar sägas att politiken är en förtroendebransch. Även om en situation kanske inte per definition är jävig, så kan den efterföljande spekulationen hota att spä på politikerförakt och på sikt urholka förtroendet för demokratin.
Sverige är det mest korrupta landet i Skandinavien, enligt Transparency Internationals årliga mätning. För andra året i rad halkar vi ner, till en sjätteplats.
Trots det är korruptionen väldigt låg, jämförelsevis. En vanlig definition av korruption är ”att utnyttja sin ställning för att uppnå otillbörlig fördel för egen eller annans vinning”, där det tydligaste exemplet är givande eller tagande av mutor.
Ibland blir det generande tydligt, som när fastighetschefen för Kriminalvården 2014 dömdes för grova mutbrott, efter att bland annat ha tagit emot pengar i ett kuvert.
Men ibland är det inte glasklart. Jävssituationer är mer svårbedömda. Det är ofta en enda stor gråzon där nästan varje fall får bedömas för sig självt.
Lagrådsremissen är alltså ett bra första steg. Det föreslås dock endast gälla på riksnivå: kommunala förtroendeuppdrag omfattas inte. De är alltså i fortsättningen hänvisade till ”personligt ansvarstagande” och ”den egna förmågan att göra etiska val”.
I tveksamma fall ska den så kallade försiktighetsprincipen tillämpas. Den innebär att om det finns en risk för att förtroendet skadas, bör man inte delta i behandlingen av ärendet.
Eller, som det formuleras i ”Om mutor och jäv”: ”Vid tvekan var försiktig. En gåva som du avstått från behöver du aldrig ångra!”.
Det är inte speciellt förtroendeingivande.
