Vad är egentligen ett parti utan partiprogram? Kan man ens vara ett parti utan ideologisk vision? Med medlemmarnas definitiva makt över partistadgans utformning blir ideologin lika volatil som medborgarna själva. Att som väljare sätta sin tillit till ett parti utan principer blir ett risktagande. I teorin kan de vara libertarianer idag, kommunister imorgon.
Den 28 februari var sista dagen för partiregistrering hos Valmyndigheten inför årets riksdagsval. Bland de registrerade fanns i år ett nytillskott – ett nybildat parti vid namn Initiativet. En sak skiljer de åt från övriga partier, nämligen avsaknandet av ett partiprogram. Men ett politiskt parti utan partiprogram är inget parti. Man saknar både själ och ideologi och har således ingenting i riksdagen att göra.
Initiativets partiprogram tar form utan politisk färg och är tänkt att skapas direkt av medborgarna genom politiska workshops, så kallade “labbar”. Avsikten är att forma ett parti utanför den traditionella politiska skalan – man säger sig vara både höger, vänster och ingetdera på samma gång. Med politisk inkludering av detta slag ska debattklimatet florera och demokratin fördjupas. Smidigt, kan tyckas. Svåruppnåeligt, kan konstateras.
För nog är världen i behov av demokratiska åtgärder, men är det medborgarengagemang som ska bringa nattsömn åt Juholt och stilla hans oro för den annalkande diktaturen? Tillåt mig tvivla.
“Det är de svenska partiernas missanpassning till dagens informationssamhälle som har lett till bristande medborgarengagemang”, förklarar Sanna Rådelius – en av partiets ledamöter. Politiken utformas därför på nätet, på Facebook och på Initiativets föredragna plattform Slack. Där får medlemmarna presentera politiska förslag av valfri sort, som sedan blir föremål för en politisk labb. Efter omröstning antas frågan i partiprogrammet. Den enda riktlinjen är att förslagen ska vara förenliga med partiets värderingar; öppenhet, optimism, medkänsla, medskapande, mod och handlingskraft. Ämnen som passerat detta generösa filter är bland annat basinkomst, biblioteksutveckling och migration med hashtagen #inkludering. Att samtidigt hävda att man är transparent till politisk färg är att blunda för det uppenbara. Partidiskussionen färgar partipolitiken. Att Ebba Busch Thor skulle öppna för en diskussion om basinkomst gör att den blåa färgen med ens blir något vinröd.
Samtidigt som partipolitiken är produkten av allmänhetens fria tycke och tänkande ska den även vara forskningsbaserad, vilket enligt Sanna, saknas den svenska politiken idag. Med finess och väl vald infallsvinkel kan vetenskapligt dock stöd hittas för de allra flesta teser, varför kravet om forskningsunderlag blir något vagt. Språkröret uttrycker dock en stark tilltro till den kollektiva intelligensen, vilken för mig bleknar inför dagens fake news-flöde som vittnar om att källkritik inte är gemene mans starkaste sida. Jag frågar Sanna hur partiet har tänkt kring detta, men får inget riktigt svar. Hon bläddrar i papper och svarar till sist att forskningsunderlaget får granskas.
Jag surfar vidare. Vilka är det som faktiskt deltar i diskussionen? Vilka åsikter blir representerade? Någon information om medlemmarna finns inte förutom valfritt namn och bild. Vem som helst kan påverka partiets utformning, vilket givetvis bör vara fallet i vilket parti som helst. Däremot är möjligheten till anonymitet snarare det som skrämmer mig. Det kan vara ett medel för att ytterligare främja debatten; när man inte står som ansvarig för sina åsikter behöver dessa inte censureras efter socialt tryck och samhällsnormer. Gränsen är tunn mellan att vara en seriös politisk plattform och en flashbacktråd i förklädnad.
Om man inte har en egen identitet, hur kan man då ha en politisk sådan? Är inte politisk färg väsentligt för ens politiska karaktär? Ett fastställt partiprogram hade gett partiet och dess medlemmar den identitet som de saknar. Kryssandet i september bygger på trygghet och förväntad framtida politisk avkastning. Om man som väljare inte vet om denna kommer i färgen blå, röd, grön eller brun lägger man rimligtvis sin röst i en mer förutsägbar ruta.
För det är tyvärr så att partiets principlöshet och dess anpassning till mediala dagsländor och folklig ombytlighet inte faller i linje med en demokratisk agenda, snarare en populistisk. När man vänder kappan efter samhällsdebattens vindar vinkar man samtidigt adjö till sin legitimitet. Det går inte att lita på att den representativa politikern står för frågorna som denne lobbar för. Den våta drömmen om det ideologifria partiet är inte bara omöjlig att uppfylla, det är en demokratisk mardröm.
För främjar medborgarengagemang egentligen demokratin? ”Det gör att människor känner större ägarskap till politiken”, säger Sanna. Enligt min mening är det dock principfasta partier, vilka kan bli utkonkurrerade på den partipolitiska marknaden som utgör en demokratisk trygghet. Det finns en motsättning – är partistadgan cementerad försvinner folkets möjlighet till påverkning. Å andra sidan, om partiprogrammet anpassas med samhällsopinionen försvinner tilliten till politikerna. Lösningen finns att finna i mitten av dessa ytterligheter – i en kombination av principer som är föränderliga över tid.
Partiprogram utformade av politiska labbar har dock gett upphov till reell politisk makt på en annan politisk karta. I Danmark tog sig systerpartiet Alternativet in i Folketinget 2009 med en grön politik. Det var något som saknades dansk politik, varför man blev ett komplement till de övriga partierna. Det är alltså organisatoriskt möjligt att ta sig till riksdagen med politiska labbar som medel, men frågan är om det är demokratiskt önskvärt.
Medborgarengagemanget syftar samtidigt till att bygga bort omotiverade hierarkier, som Sanna uttrycker det. Styrelsen ska inte besluta hur varken lokalcirklarna eller partiprogrammet ska utformas. Däremot kan hierarkier utgöra en nödvändig ryggrad i den strukturlösa verksamhet som Initiativet verkar vara. Att sträva efter att förändra den svenska politikens maktfördelning genom att bryta ned sin egen är kontraproduktivt. Man lever som man lär, men på bekostnad av sin politiska slagkraft. Det blir en orkester utan dirigent.
Utan hierarkier, strukturer och byråkrati blir vägen mot riksdagen krånglig och ineffektiv. Tankarna är goda och värderingarna friktionsfria för det moderna sinnet. Få skulle protestera mot fördjupat samhällsengagemang och debattsamhälle, men möjligheten att befästa detta i verkligheten begränsas av bristande struktur och effektivitet. Något så abstrakt som politik behöver ett konkret ramverk för att realiseras, vilket Initiativet saknar. Kanske är hierarkin den ryggrad som behövs.
Huruvida Initiativet tar sig in i riksdagen eller inte återstår att se. Kanske har de enbart stora visioner – eller bara alldeles för många. Oavsett må de öppna upp för en viktig fråga om partiers anpassning till informationssamhället, politisk strukturell tradition och medborgerligt deltagande.
