Stockholm 2040: Framtidens utopi

Stockholm 2040, en broschyr för hur vår kära huvudstad kommer att se ut året 2040, kom ut den fjärde april 2018 till allmänheten. Det tvärvetenskapliga forskningscentret Mobil Life har genom forskningsmetoden Design Life fantiserat ihop denna framtidens stad. Stockholm stad har sedan lagt ut den på sin hemsida i diskussionssyfte. Enligt broschyren kommer staden vara ”Världens smartaste” med sitt energisparande, gröna och extremt digitala miljö. Allt anpassat för att göra den till en ideal-stad. Ett modernt Utopia.

Men vad innebär en ideal stad för Mobil Life? Elektiska, miljövänliga fordon, robotar som hjälper di gamle när hemtjänsten inte kan, skolgång som är tillgänglig och personlig, och, stadens minihjältar, eldflugorna. De mekaniska eldflugorna ska fungera som vägvisare, datasamlare, övervakare och polisstyrka. Tydligen ska dessa mekaniska små rackare kunna fånga brottslingar. Dessa styrs troligtvis av Stockholms stad och under år 2041 är det beräknat att de ska kunna fånga exakt 45 628 brottslingar. Låter lite likt ”Black Mirrors” eller ”Hunger Games” bin, men utan de mer dödliga egenskaperna.

Utopin Stockholm 2040 är också grönt utan dess like. Med 4688 trädgårdar, inga bilar och persondriven kollektivtrafik. Cyklar och hoverboards som skulle gjort Marty McFly avundsjuk förespråkas för att skapa en hälsosam miljö och hålla nere kalorierna hos stockholmarna. På tal om holmar, har du någonsin velat driva ett företag på en flotte i skärgården? I Stockholm 2040 kan du det! Du kan till och med koppla ihop dig med andra företagsflottor för att enklare samarbeta. Företagsfester på flottorna kompletteras perfekt med ett dop i Stockholmsvattnet, vars rening till 80% görs av musselodlingar. Som avslut på kvällen åker du hoverboard hem till din smarta ”volym-efter-behov” tvåa på 32–64 kvadrat. En perfekt kväll i en perfekt stad!

Varför är jag då så skeptisk?

Idealstaten Utopia ligger mig nära till minnet. Thomas Mores magnum opus är skarp i sin samhällskritik. Ön Utopia är en idealstat utan dess like. Utan privat egendom, med förnuftiga ledare och ett folk som jobbar åtta timmar, sover åtta timmar och ägnar sig åt själslig upphöjelse i åtta timmar var hans Utopia komplett. Krig sker bara mot folk som man anser är mindre civiliserade eller som man anser inte brukar sitt land rätt. Slaveri är också tillåtet, slavarna är ju trots allt bara folk som behövde komma i kontakt med riktig civilisation. Vilken perfekt stat. Sade. Ingen. 2000-tals människa. Någonsin.

När man läser More idag inser man den förlegade samhällssynen så fort slaveriet nämns. Mores kolonialistiska renässanstänk är långt ifrån vårt. Men vad som sitter inetsat i oss från More, som han i sin tur fick från Platon, är tanken om en förnuftig styrd stat. Marx hade självklart prisat den socialistiska ekonomin, men den tanken har motargumenterats av stora tänkare som John Locke. Grunden i att staten ska vara förnuftig är etsat i oss som runor. En stat utan förnuft är en stat som går under.

För More var hans stat förnuftig, hans samhälle var förnuftigt och, framförallt, statens syfte var förnuftigt. Folket behövde styras strikt för att deras själsliga lycka skulle kunna nås. Vad som var förnuftigt för More var alltså folkets lycka, att medborgarna skulle bli mer intelligenta och känna att deras liv har mål och mening. Ett syfte som idag fortfarande kan kallas förnuftigt, även om vägen dit anses vara motsatsen.

I ”Världens smartaste stad” Stockholm 2040 kan jag urskilja samma syfte, den ska vara smart just för att ge lycka hos sina invånare. Vad som är förnuftigt är fortfarande det som genererar glädje och hög levnadsstandard. Mores själsliga lycka genom ett strikt styre är dock helt bortglömt. Istället har något väldigt modernt tagit den mänskliga interaktionens plats, digitalisering. Stockholm 2040 har digitaliserade skolor, digitaliserade vårdkiosker och digitaliserad kollektivtrafik. ”The Human Touch” suddas ut. Lycka kommer tydligen via en förminskad kontakt med människor.

Jag tror att min skepsis kan summeras i en fråga: Är smarta städer förenliga med lyckliga medborgare?

Min invändning kanske är oresonlig. Datorer gör mer perfekta jobb än människor någonsin kan göra. De glömmer inte att ge Kim, 120 år, sina ögondroppar på morgonen och utför sina uppgifter exakt så som de är programmerade att göra. Dessutom kommer den mänskliga hemtjänsten ändå och ”pysslar om” Kim, så mänsklig interaktion är inte ute ur bilden. Stockholm 2040 vill lämna de triviala sysslorna till robotar för att ”The Human Touch” kan fokusera på individens sociala behov mer än dess materiella.

Cynismen i mig vaknar ändå. Det är lätt att bli lat om man har mindre ansvar, något mina fem terminer som student har lärt mig. Filmen Wall-E:s totalt robotiserade rymdskepp är ett praktexempel på min rädsla. Tilliten till robotarnas styrande har lett till lättja, ansvarslöshet, apati och okunnighet. Om Stockholm 2040 börjar med att lämna det materiella behovet i digitaliseringens händer kan det till slut leda till att det sociala också lämnas där. Kanske alla blir apatiska soffpotatisar som bara kollar på re-runs av ”The Kardashians”. Tanken får mig att bäva.

Lycka ska inte definieras som enkelhet, vad som är förnuftigt är inte alltid det människan vill ha. Vi är inte enkla varelser på det viset. Som så många påpekat innan mig hade robotar sett oss som irrationella, dumma skapelser vars beslut är baserade på känslor. En dators analys av Stockholm 2040 hade troligtvis prisat den för dess progressivitet medan jag, en simpel hårlös apa, ser istället lättja bottnad ur en brist på mänskligt ansvar. Förnuft för mig är inte lika med intelligent design. ”Världens smartaste stad” är för mig riktigt korkad.