Det har blåst upp till storm i det svenska kulturlivets allra innersta kärna. Under hösten och våren har turerna kring den våldtäktsanklagade “Kulturprofilen” och dennes kopplingar till Svenska Akademien kommit att stå i centrum för det som har utvecklats till akademiens största kris någonsin. Den prestigefulla institutionen, instiftad 1786 av Gustav III i syfte att “arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet”, har kraftigt kommit att solkas av berättelser om nepotism, sexuella trakasserier och ekonomisk förkastlig organisering. När tre ledamöter under en och samma dag lämnade Svenska Akademien, tycktes krisen ha nått sin absoluta höjdpunkt. En vecka senare nådde den dock nya höjder när Sara Danius lämnade såväl sitt uppdrag som ständig sekreterare som sin plats som ledamot. “De aderton” hade blivit “de elva”. Den organisation som länge innehaft en nästan övervärldslig prestige internationellt genom utdelningen av världens största pris för litteratur, tycktes vackla under tyngden av personliga vendettor, konflikter och småaktigt grälande. Har Svenska Akademien efter 230 år av arbete för det svenska språket nått vägs ände? Vad innebär den senaste tidens avslöjanden, utspel och vändningar för framtiden av det svenska språkets förvaltande? Kommer det svenska kulturlivet fortsatt leva som förut när stormen har lagt sig? Har akademien fortfarande förtroende? Finns det fortfarande något som styrker dess credo som den institution som kommer att försvara det svenska språket till siste man?
När berättelserna om “Kulturprofilens” tillsynes oändliga övergrepp mot kvinnor uppdagades i höstas, bara veckor efter #metoo-rörelsens begynnelse, var det nog få som väntade sig magnituden av den annalkande splittringen inom svenska akademien. Att övergreppen hade skett i lägenheter ägda av Akademien, samtidigt som mannen ifråga också biståtts ekonomiskt av institutionen, i vilken hans hustru också var en ledamot, gjorde kopplingarna omöjliga att förneka. Ända sedan tidig 90-tal hade anklagelser om ofredande cirkulerat mot mannen, vilket ytterligare lyfte frågan kring hur de tre ständiga sekreterare som samtidigt styrde Akademien, fortsatt med gott samvete kunde bistå denne som själv kallade sig “akademiens 19:e ledamot”. Peter Englund, historiker och ständig sekreterare mellan 2009-2015, kommenterade det ytterligare uppdagandet om mannens läckande av nobelpristagare med den slagkraftiga formuleringen “den jäveln”. Akademieledamöterna gav, efter de många avslöjandena, bilden av att vara minst lika upprörda som allmänheten. Genom den juridiska undersökning som samtidigt initierades tycktes Akademien också stå enad i förhoppningen om att gå botten med alla anklagelser om nepotism och sexuella trakasserier. Sara Danius var ytterst tydlig med att detta var såväl hennes som ledamöternas högsta önskan. Stormen såg ut att lugna ner sig och det mediauppbåd som under hösten dominerat löpsedlarna ebbade ut och tog inte nämnvärt fokus från 2017 års Nobelfest som fortskred i vanlig ordning.
Därför kom det som en blixt från klar himmel när ledamöterna Klas Östergren, Peter Englund och Kjell Espmark under samma dag, tidigt i april, annonserade sina utträden ur Akademien. En omröstning inom Akademien gällande “Kulturprofilens” hustru Katarina Frostenssons uteslutande hade utfallit till Frostenssons fördel vilket de tre nämnda inte kunde acceptera. Östergren, författare till tidlösa klassiker såsom “Gentlemen” och “Gangsters”, Englund, krediterad som en av Sveriges största historiker och Espmark, ledamot sen tidigt 80-tal, kan alla tre betraktas som tungviktare inom svenskt kulturliv. Akademiens offentliga uttalande röjde lite av vad som faktiskt pågick tills dess att tystnaden bröts sex dagar senare då Sara Danius, litteraturvetare och den första kvinnliga ständiga sekreteraren avgick i vad som närmast kom att framställas som en intern kupp under ledning av före detta ständige sekreteraren Horace Engdahl.
Förståeligt nog kunde den mediala explosion som därpå följde bara överträffas av en överhängande fråga: Vad höll egentligen på att hända inom Svenska Akademien? Hur kunde en samling av Sveriges mest vördade personer och själva idealbilden av intellektuellt resonerande människor ha nått en sådan djup splittring att ledamöter självmant och icke-självmant ställde sina platser till förfogande?
Den svenska kultureliten har alltid varit liten, vilket ter sig vara en naturlig konsekvens av vårt lands demografiska begränsning. Men i jämförelse med andra kulturellt hyllade länder såsom Tyskland eller Frankrike, där den bohemiska och fria kulturen med personer som Goethe, Rimbaud, Sartre eller Brecht varit ledande, så har den svenska kulturvärlden alltid haft en smal och elitistisk prägel. Långt innan Strindberg förbannande av Svenska akademien som en “löjlig insitution” har kulturhierarkin inom vårt land varit historiskt solidifierad, vilket vittnar om den kulturelitism som i hög utsträckning visat sitt institutionaliserade ansikte genom Svenska Akademiens nuvarande kris. Det gamla gardet med Engdahl i spetsen har med stor sannolikhet betraktat Sara Danius som en lite för frisk fläkt för svenskt kulturliv. Hon har på många sätt blivit en symbol för en ny era inom svenskt kulturliv, vilket inte minst tog sin kulmen med det mycket kontroversiella tilldelandet av Nobelpriset till Bob Dylan år 2016. Kan verkligen en folksångare, älskad av massorna representera akademiens tycke om vad som är “god kultur”? Kanske har Sara Danius betraktats som ett hot mot akademiens gamla dammiga bild som försvare av okänd, smal och elitistisk kultur, för att gå i bräschen för en mer folkligt förankrad kultur.
En annan intressant fråga är också vad som hände med “Kulturprofilen”? Mannen som enligt utsago anställde unga kvinnor på sin kulturklubb med löften om karriärsteg, bara för att sedan förgripa sig sexuellt på dem. Mannen som med pengar på fickan från Akademien utan förbehållning nyttjade samma institutions lokaler för sina övergrepp. Det är onekligen svårt att frångå den lite bittra insikten om att mannens ökända övergepp och tafsande fortfarande försvaras och förnekas av personer inom Akademien samtidigt som sluteffekten av dennes koppling till Svenska Akademien resulterade i att kvinnor i hög utsträckning fick ta ansvar och sparkades. Kanske är det samma gamla patriarkala strukturer som tar sig uttryck på samma sätt inom kulturens kammare såsom den gör på arbetsplatser, hushåll och i offentligheten över hela världen.
Oavsett vad man anser att grunden till hela konflikten egentligen handlar om är frågan huruvida Svenska Akademien verkligen kan överleva den senaste tidens drabbningar. Endast tiden kan ge svar på denna fråga, men att skandalen så utförligt påvisat vilka brister och personliga motsättningar som råder mellan svenska språket och nobelprisets förvaltare har med stor sannolikhet sarjat en stor del av den svenska kulturkroppen. Internationellt måste man fråga sig om priset har förlorat prestige och vad man potentiellt kan göra för att återställa det förtroende som så snabbt har grusat bilden av akademiens seriositet för sin verksamhet. Att endast 11 av 18 ledamöter finns på plats, innebär en rent organisatorisk limbo där Akademien inte kan ta några stora beslut, samtidigt som upploppet för nomineringarna av 2018 års mottagare av nobelpriset nu närmar sig. Kungen gjorde, i vad som kan betraktas som en unik företeelse i en representativ monarki, ett försök att dämpa krisen genom den stadgaändring som tillåter ledamöter att lämna Akademien frivilligt. Risken är dock att denna åtgärd inte heller sätter fingret på den egentliga problematiken utan snarare undviker den interna krisens kärna kring vilka friheter ledamöter tycks ta sig på andra personers bekostnad. Så vad bör göras? Bör man entlediga hela Akademien, bör man avskaffa Akademien eller bör man satsa för att överbrygga de meningsskiljaktigheter som varit grunden till konflikten?
George Orwell sa en gång att makt inte är ett medel, makt är ett mål. Få kulturinstituioner besitter ett så historiskt kulturellt maktkapital som Svenska Akademien. Men det tycks vara som att maktens män och kvinnor i detta fall har förlorat insikten om att deras positioner är ett privilegium i allmänhetens tjänst och inte en individuell rättighet. Svenska Akademien är till för Sveriges befolkning, svensk kultur och framförallt det svenska språkets fortlevnad. En sådan insikt och därefter handledande hade sannerligen visat på det som Akademien så tydligt saknar idag: snille och smak.
7 kommentarer
Kommentarer är stängda.