Dofter har en enastående förmåga att kunna frambringa fragmentariska minnen hos mig. Såsom en associationsövning med en terpeut kan jag känna en doft och direkt se ett föremål eller en tidpunkt framför mig. På sommaren ställs alltid detta till sin spets, alla intryck mångdubblas och sköljer plötsligt över en med full kraft. Den söta doften av solkräm på huden – iste och flytkuddar. Tångdoft ifrån havet – den slitna skivan med Ted Gärdestad och värmen i en instängd bil. Doften av rengöringsmedel som stiger som en tät dimma när små regndroppar träffar skrovlig asfalt – jag kan nästan känna balansakten av att cykla med händerna uppsträckta i den ljumma kvällsluften. Det är dessa intryck som för mig gör sommaren, alla de små nostalgiska intrycken som år efter år gör sig påminda och aldrig någonsin försvinner.
Människorna är inte som för ett år sedan. Vissa är kvar, vissa har försvunnit, men alla har på något sätt låtit tidens tand få fritt spelrum på deras sinnen och kroppar. Hösten, vintern och våren har gjort sitt yttersta för att förändra och sommarens uppgift blir att försöka återuppbygga det som splittrats och försvunnit. Mest påtagligt detta år är att grannen inte längre firar de första soltimmarna på dygnet med att oavbrutligt skrålande sjunga med i “Whiskey in the jar”. Jag väntar nästan på det varje morgon, att fönstret mittemot ska slås upp och att fiolmusiken pumpas ut ur den spruckna högtalaren ackompanjerad av en minst lika sprucken röst. Likväl väntar jag förgäves, det kommer aldrig att ske igen.
Alla har förändrats, men sommaren är densamma som alltid. Allt är som det alltid har varit inser jag när jag i mitt 20:e levnadsår går ut i trädgården och borrar ner fötterna i den lilla gräsmattan. Fåglarna bygger fortfarande sina bon i cykelförrådet, den svarta klotgrillen blänker fortfarande på samma sätt i solens reflektion och fortfarande hörs det tydligt att stadens puls stiger i takt med att sommaren börjar blomma ut. Snart kommer stranden att fyllas till bredden av plaskande barn, snarkande vuxna och solande pensionärer med gyllenbrun läderlik hud. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara.
För sommaren står tiden alltid still. Inga trender har någon kraft att verka på den. Alla kläder åker ju ändå av, så varför ska trendiga kläder spela roll? Att bara njuta i solen är det bästa, så varför ska trendiga aktiviteter spela roll? Att äta jordgubbar till frukost, lunch och middag är det godaste som finns, så varför ska trendig mat spela roll? Det finns ingen kommersiell hävstång och inget som kan mäta sig med känslan av att leende möta solen varje morgon och lika leende hälsa den välkommen åter på kvällen. En kontakt mellan nuet och människan som är lika påtaglig som den är unik.
Därför tänker jag, nu när dagen är som längst och natten är som kortast, vilken pelare sommaren är för det mänskliga livet. Dess förmåga att gång på gång kunna återuppstå med samma förföriska kraft och värme. Hur den ligger och vilar förpuppad under större delen av året, bara för i total berusning kunna spricka upp, sträcka på vingarna och sublimera all kyla och mörker till ett minne blott. Hur något så banalt som doften av fuktig asfalt och smaken av jordgubbar kan få en att färdas framåt och bakåt i tiden utan att för den delen beröva känslan av nuet. En känsla som man för en sekund bara kan ana glädjen av när man i vintermörkret öppnar en gammal sliten bok och känner hur några sandkorn faller ner i händerna.
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.