En stel stämning spred sig ganska fort mellan oss. Bibliotekariens blick över glasögonen var både dömande och medlidande på en och samma gång. Paniken spred sig lätt i kroppen. “Vad sa du?”, frågade jag, fast jag var plågsamt medveten om vad hon sagt redan första gången. Glasögonen på hennes näsa puttades upp, hon lutade sig lite fram och upprepade åtalet: “Du har ett lån på en bok, som gick ut för 10 år sen”. Total panik grep tag i mig när jag såg mina samtliga besparingar försvinna i förseningsböter, för att inte tala om det faktum att jag skulle bli portad från Sveriges samtliga offentliga bibliotek. Så log hon lite, skrattade till och sa med lättare röst: “Det är ändå en utgallrad bok, så vi stryker bara den helt enkelt, men jag tyckte du skulle veta det iallafall”. Jag mumlade ett svagt tack, lånade mina böcker och nästan sprang ut ur biblioteket för att sätta mig på en av de ribbade parkbänkarna utanför. Väl i säkerhet pustade jag ut, lyfte ansiktet mot solen, slöt ögonen och i det varma mörkret slungades jag tillbaka 10 år i tiden.

 

Rent gastronomiskt var besöken på biblioteket med farmor och farfar alltid diktatoriskt rutinmässiga. När vi väl anlänt ockuperade de gamle ett bord, samtidigt som jag flankerade godisautomaten med mina spinkiga armar. Först när jag säkert tryckt ut en Twix-bar och en päron-MER kunde vi lugnt andas ut över att momentet även denna gång avklarats utan några problem. Rutinen var nödvändig som en sammanhållen kontrast mot det spektakel som vi alla kommit dit för att uppleva. För när fikan avklarats och farfar suktande började spana efter nya resemagasin, så inleddes det rent anarkistiska äventyret av att leta upp och läsa böcker.

 

Med lätta löpsteg, väl medveten om personalens bistra miner satte jag fart mot bokhyllorna och gick längs varje rad med fingrarna utsträckta för att smeka varje bokrygg, nästan som en gest av ömhet. Som 10-åring hade jag precis lämnat barnböckernas förutsägbara handlingar bakom mig, men jag kunde fortfarande inte riktigt motstå frestelsen av ett häftigt bokomslag när jag väl stötte på ett. Sedan var processen skoningslös. Böcker staplades på hög, och lidande under tyngden slängde jag upp dem på ett bord, satte mig ner och med fingrarna bekvämt fumlande i håret försvann jag in i en annan värld. Vikingar, hajars parningsbeteende eller rymdäventyr. Jag hade inga divalater när det gällde genrer, allting var mer spännande än något jag kunde uppleva själv. Girigt slukade jag bok efter bok. Timmarna kändes som minuter när huvudet fylldes till bristningsgränsen av information och intryck. Så kom en bekant klapp på hjässan och glad i hågen gick jag och farmor hand i hand ut ur biblioteket med tygpåsen välfylld av de historier jag ännu inte hunnit konsumera.

 

Sådana var mina första stora läsupplevelser, och än idag infinner sig samma infantila glädje varje gång jag får läsa en riktigt bra bok. Som en trygg punkt i en ständigt föränderlig värld så finns det inget som kan förta tjusningen av att läsa en underfundigt komponerad mening eller en spännande story. Fiktiva eller ej så kan berättelserna, i takt med ögonens följe längs raderna, bli mer verkliga än de starkaste av minnen. Upplevelsen kan vara förlösande eller förlåtande, men den är aldrig någonsin förgäves. Det är den känslan som ger böckerna dess mening.

 

Detta kan tyckas vara en löjlig predikan, men betänker man att tider av populism och extremism ofta sammanfaller med förakt av böcker så blir litteraturens kraft ytterst påtaglig. Ett bokbål må vara en ren fysisk protest mot litteratur, men en avhållsamhet mot läsning är en minst lika våldsam manifestation av kunskapsförakt. En sådan avhållsamhet får katastrofala konsekvenser för såväl individ som samhälle. Det analytiska tänkandet, det mångbottnade tänkandet och det resonerande tänkandet stryps därmed. Det är då, när tänkandet stryps, som de mänskliga särdragen: empati, sympati och ödmjukhet också sublimeras. Tänkandet är människans största tillgång men det är endast genom läsning som tänkandet kan ge frukt och ytterligare utvecklas till förmån för oss själva och vår framtid. Böcker ger perspektiv, perspektiv vi kanske inte tror oss kunna förstå innan vi väl har blivit insugna i litteraturens värld. Det är först då vi kan ta in bredden av motiv bakom mänskligt handlande och tankeförmåga.

 

Så min styvmoderliga uppmaning är enkel: LÄS! Inte för samhällets skull i första hand utan för er egen skull. För att det är så förbaskat roligt, för att det är så förbaskat stimulerande och för att det är så förbaskat nyttigt. Att läsa en bok är det lättaste som finns: Man börjar på det absolut första ordet och slutar på det absolut sista. Vad man sen gör med den informationen är en personlig process, men själva läsandet är lika för alla. Läs, läs och läs ännu mer, men glöm för guds skull inte en sak: vänta inte 10 år med att lämna tillbaka en bok.

Kategorier: Krönikor

3 kommentarer

Kommentarer är stängda.