När Olof Palme år 1968 kravlade sig upp på ett lastbilsflak i Visby för att hålla valtal var det nog få som kunde föreställa sig Almedalsveckans framtida storlek och vikt. Nu, 50 år senare, så erbjuder veckan över 4000 olika evenemang till sina besökare i det som är världens största exempel på praktisk demokrati. För politikerna är Almedalen ett viktigt sätt att marknadsföra sin politik effektivt. För medborgarna är Almedalen ett unikt sätt att kunna ta en konkret kontakt med samhällets förvaltare och ledare. Under valår tas allt detta till sin spets och minglandet blir en direkt källa till makt och förtroende. Men bakom rosédrickandet och det folkliga flanerandet så löper hela evenemanget genom sitt idoga växande stora risker att motverka sitt syfte som en demokratisk ventil för den medborgerliga opinionen.
Den rent praktiska problematiken gäller först och främst Almedalsveckans tillgänglighet. Såväl geografiskt som ekonomiskt blir det för varje år svårare att som vanlig medborgare delta, när trycket på boende och biljetter ständigt ökar. Med andra ord kräver evenemanget en hel del förberedande planering och en gediget tilltagen plånbok om man överhuvudtaget vill ha möjlighet att bo under värdiga förhållanden. Med risk för att låta populistisk kan Almedalsveckan då på lång sikt komma att bli ett evenemang enbart för den politiska eliten och inte för den politiska medborgaren. När medborgardialogen då oundvikligen går förlorad så förlorar också Almedalsveckan det syfte som är grunden för hela kalaset – kontakten mellan politiker och väljare. Det spontana besöket och därmed också det spontana mötet mellan politiker och väljare kommer försvinna till förmån för ett strikt planerat mingel. I en tid som så kraftigt präglas av just populism och skepticism mot politiker, så skulle ett större avstånd mellan medborgare och makt bara bli än mer självförstärkande. Få saker kan hota ett samhälles sammanhållning lika mycket som dålig kommunikation.
Så vad bör göras? Bör man slå upp tillfälliga baracker för att husera så många besökare som möjligt? Bör man ge vissa grupper förtur i egenskap av representation för en viss samhällsgrupp? Bör man göra evenemanget mer exklusivt? Antagligen inte, det låter rätt så omständligt. Likväl är frågan berättigad, inte minst med tanke på att den allt större Järvaveckan har fått ge uttryck för fastlandets misstro mot Almedalsveckans oumbärlighet. För om hela evenemanget går ut på att ge medborgare, tillika det svenska folket en chans att möta makthavare, borde dess utformning också göras med medborgarnas ekonomiska och geografiska preferenser i åtanke. Dyra hotellnätter och minutiös planering kan nog inte betraktas som sådana preferenser.
Men naturligtvis är inte problematiken kring medborgerligt deltagande det enda som riskerar att ta kolsyran ur Almedalsveckan. De kommersiella krafterna är ett lika stor orosmoln för veckans innehållsmässiga utveckling. För när konkurrensen ökar mellan partier, lobbyorganisationer, företag och enskilda individer, så ökar också kraven på vederbörande att också leverera till besökarna. Politik förenklas, bredden av åsikter smalnar av och innehållet blir allt ytligare. Risken är att man börjar sälja politik såsom man säljer margarin – slentrianmässigt och fullt av floskler. Och är det något som motverkar Almedalens syfte att verka som “en fantastisk plattform för alla som vill debattera samhällsfrågor”, så är det att debatten i sig själv blir innehållslös och endast en grund för billig försäljning av politik. Sverige och svenska medborgare förtjänar bättre än så, men det förutsätter också att det finns en återkommande kravbild på svenska politiker att tala sanning, oavsett hur mycket den må svida eller ej. Jag talar inte om en åsiktskorridor, utan snarare om att bevara den intellektuella politiska agitationen som besökarna av Almedalsveckan förtjänar.
För Almedalsveckans anfader Olof Palme var denna hållning given och därför uppmanar jag till att man i det hemtrevliga roséminglet inte glömmer hans tydliga vision om åsiktsbildning i samhället: “Demokratin en fråga om människovärde. Och människovärde, det är de politiska friheterna, rätten att fritt få uttrycka sin mening, rätten att få kritisera och bilda opinion.” Almedalsveckan är inte oumbärlig, men den medborgerliga dialogen, den är det sannerligen.
