Sommarkrönikan: När jag mötte Ingmar Bergman

Ångesten, vreden, baskern. Det var tills för några månader sedan de enda sakerna jag kunde relatera till när jag hörde namnet på den man som mer än någon annan satt svensk filmindustri på världskartan. Sen förändrades allting. “Bergman”, det är ett namn som smakar bra. Jag vördar honom, men vet inte varför.  Han har intagit mitt sinne och jag känner en närhet till honom, trots att våra existenser passerat förbi varandra ljudlöst. Så slås jag plötsligt av hur ofrånkomligt stor en specifik faktor har varit i skapandet av ikonen Bergman. Han hade alla förutsättningar för ihågkommelse – estetik, briljans och hänsynslöshet. Men det är inte därför han på ett så levande sätt kunde gå till historien. För att faktiskt gå till historien, och leva vidare i all oändlighet, var det bara en sak han behövde göra. Han behövde dö.

Lördagen den 14:e juli skulle regissören Ingmar Bergman ha fyllt 100 år. Jag bokar en biobiljett till biograf Kinos visning av “Det sjunde inseglet”. Det är gratis. Man har inte velat kapitalisera minnet av svensk filmindustrins obestridliga gudfader. Jag väljer en plats långt bak i salongen, för att kunna vara så anonym som möjligt. Som ett SWAT-team rör jag mig målmedvetet mot min plats. In, showtime, ut – det är den enda planen. Jag sätter mig ner på min plats och tänker lite mer på döden, som brukligt är på bio…

Berättelserna om postuma geniförklaringar är många. Van Gogh, Kafka, Dickinson – exemplen kan pågå i all evighet på människor som i sin samtid närmast betraktas som ooriginella medelmåttor. Galghumoristiskt tycks det vara som att det bästa karriärsteget de kunde göra var att dö. Det gäller även Bergman, för även om mannen var en titan under sin tid får man nog medge att han idag betraktas som en gud inom filmbranschen. Få döda hundraåringar får erfara ett lika omfattande firande. Men det känns ändå förbannat onödigt att behöva dö för att kunna bli erkänd. Det förtar ju något av poängen med det hela.

“Så varför tycks det ändå vara så?”, tänker jag.

I biografen börjar sorlet sakta dämpa sig. Det är kvavt, och människor viftar frenetiskt med tidningar och kepsar för att svalka sig. I några sekunder sitter vi alla helt tysta. Sen sänker mörkret sig över oss. Det blir kolsvart i salongen, projektorn flimrar till och filmen börjar.

“Vem är du?”

“Jag är döden.”

“Kommer du för att hämta mig?”

“Jag har redan länge gått vid din sida.”

Konversationen mellan riddaren och döden som spelar schack om livet är lika legendarisk som den är felciterad. Situationen är lite torftig, som man kan tänka sig att situationen allt som oftast är när man konverserar med döden. Men bakom torftigheten lyfter Bergman fram svaret på den fråga som just precis förbryllat mig.

Där på den svartvita iscensättningen från 1957 visar döden livet dess ignorans. Att människan inte kan förstå värdet i något förrän dess upphov är försvunnet. När döden synligt vandrar mellan människan och existensen blir livet så uppenbart förgängligt. Plötsligt uppenbarar sig genialiteten, den balanser på en tråd inom armlängds avstånd, men är samtidigt dömd att försvinna ur världen så fort någon försöker greppa efter den.

Förvirrad frågar jag mig själv vad detta har med erkännande att göra? Kanske är det så enkelt att ett verks geniala helheten först kan förstås när dödens distans mellan verk och skapare upprättats. När skaparen inte befinner sig inte livsrummet längre så börjar den nostalgiska ådran pulsera, fylld av så mycket ånger. Filmer, upptäckter och konstverk geniförklaras, men det är likväl för sent för ett erkännande. Den tiden är förbi.

Det är nog som prästen säger i Fanny och Alexander: “Straffet ska lära dig att älska sanningen”. Sanningen om att referenspunkten för livet, det som gör alla drag oändligt genomtänkta och geniala, är döden själv. Med döden som straff för ignorans och livet som sanning för mänsklig kapacitet utgör det hela en lektion i att ta till vara och förvalta det briljanta i det samtida skapandet.

Inte visste jag, att den fråga som Bergmans 100-åriga födelsedag fått mig att ställa, skulle han själv ger mig svar på. Men det i sin tur är ju bara ytterligare ett bevis. Först när Bergman är död så når vi varandra i totalt samförstånd.