Sommarkrönikan: En destruktiv relation

Jag lever i en destruktiv relation. Den har inte bara fortgått i alldeles för många år, den slukar även all min energi. Jag mår inte bra i relationen, samtidigt som jag skulle bli väldigt ensam och få svårt att hitta sociala sammanhang om vi gör slut.

Alla verkar älska min partner.

– Visst, du lägger mycket tid och kraft på relationen, men tänk på vad den ger dig! Vad skulle du göra utan den? Tänk efter, jag tror faktiskt att ni har det bättre tillsammans än vad du skulle ha det ensam, indikerar samhället hela tiden.

Relationen bygger på bekräftelse men ju mer vi umgås, desto större blir mitt bekräftelsebehov. Jag känner mig mer och mer otillräcklig och som att livets alla äventyr pågår någon annanstans.

Vi försökte byta miljö i början av sommaren. Som man råds att göra ibland för att bryta vanor och invanda mönster i en relation. Ta det lugnt. Börja om. Ha tid för bara oss och hitta nya sätt att leva med varandra på. Men inte ens i vattenbrynet, med ett strandtennisrack i handen, kan jag slappna av. När jag mest av allt försöker fokusera på att slå rekord i antal träffar utan att tappa bollen (trettiotre), påminns jag ständigt om världen som existerar på andra håll Är det inte lite töntigt med strandtennis? Friluft på riktigt är väl snarare att paddla kajak i en fors i Nya Zeeland, som din väninna från gymnasiet gör i detta nu. Är det inte lite lamt att vi dricker folköl om kvällarna, du vet väl att dina vänner i Stockholm sippar glödfärgade drinkar på någon klubbterrass. Sitter inte din bikini lite tightare än förra året förresten?

Min partner själv bryr sig egentligen inte så mycket om allt det här. Den bryr sig framför allt inte om hur jag ser ut utan vill gärna att vi spenderar många lata timmar bara vi, i en mer eller mindre oergonomisk halvliggande position i soffan. Gärna med nacken i en närmare nittiogradig vinkel utpekande från ryggraden.

Även om min livskamrat själv inte bryr sig, påminner den mig hela tiden om vad vänner och bekanta ska tycka om mig. Jag bryr mig inte om hur din bikini sitter, men tänk på alla andra, den sitter mycket bättre på dem eller på personer de känner.

– Men vi är på en jävla strand i Motala! Det är vardag i tidiga juni och en enda gubbe på hela stranden! protesterar jag.

– Det är inte honom jag menar, får jag till svar. Tänk på alla tjejer du någonsin träffat. Inte bara dina klasskompisar i Lund eller nära barndomsvänner i Stockholm. Alla. Friidrottskompisar, gänget från förrförra sommarjobbet som du inte träffat sedan dess och din kusins exflickvän.

– Men jag slutade ju på friidrotten för sex år sedan!

– Det spelar ingen roll. Förresten sitter bikinin bättre på en supermodell på Bali också. Och hon är till och med lyckligare än du. Tjugonio, trettio, vad klumpig du är missade du nu.

Bollen landar i vattnet med ett plask.

Relationen är självvald. Min partner tvingar mig inte till någonting, är egentligen ganska passiv, men ger mig kickar och bekräftelse tillräckligt ofta för att jag ska vara fast.

Varenda frågespalt i veckotidningarna, lyssnarproblem i poddarna eller en förtvivlat formulerad jodel skulle besvaras på samma sätt: Lämna. Lyssna på dig själv och summera allt som inte känns bra. Du kommer se hur dåligt detta är för dig. Relationen kommer att slita dig itu. Gör slut så fort som möjligt innan du blir ännu mer beroende av din partner än vad du redan är.

Men det säger bara de som inte vet vem jag pratar om.

Det verkar så enkelt. Listan över det som är dåligt är lång. På listan över det som är bra står egentligen bara en enda punkt, men den väger tungt. Jag skulle bli så otroligt ensam om jag gjorde slut. Jag skulle inte bara bryta det vi har – jag skulle förlora i stort sett alla andra relationer också. Jag skulle uppfattas som otillgänglig och även om någon möjligen skulle vilja, skulle ingen komma ihåg att höra av sig direkt till mig om de ville ha mig med någonstans. De skulle fortfarande gå via min partner, som inte skulle vidarebefordra informationen till mig.

Jag försöker bryta mig loss lite i taget. Tänker att vännerna kanske hänger med i vad som händer om vi tar det långsamt. En paus, kanske det kallas. Ett uppbrott som sker stegvis. Det blir skilda sovrum, och jag ber en handfull vänner att höra av sig till mig direkt om det vankas fest. Men när helgen närmar sig checkar jag ändå av med min partner för att försäkra mig om att jag inte missat något.

Hade detta varit en beskrivning av min och min pojkväns relation, hade jag fått ett antal sms med frågor om hur jag mår efter att detta publicerats.

Men det här handlar inte om en kärleksrelation, eller ens om en relation till en annan människa.

Min destruktiva relation är den till min smartphone, eller kanske framför allt de sociala medier som finns inuti den. Den påverkar mina intressen, prioriteringar och rörelsemönster. Den sätter käppar i hjulet för fokus, avkoppling och välmående. Samtidigt som jag inte ser ett liv utan den. Det kanske bara är att härda ut.