Jag säger ofta direkt det jag tänker på, filterlöst och med varierande resultat. Oftast blir det bra, men ibland ramlar orden fram som lego ur en nyöppnad lego-box. Det krävs lite tid och tålamod för att sätta ihop det rätt. Därför tänker jag att en text är bra för att uttrycka det jag tänkt på mycket på senaste. Jag känner mig nämligen väldigt ensam.
Innan ni tror att jag skriver detta för att få uppmärksamhet eller, än värre, medlidande, vill jag bara säga att det inte är mitt syfte. Ensamhetskänslan är en av de absolut vanligaste känslorna vi människor har. Varenda person har någon gång känt den, oavsett om den har den mest tätt sammansvetsade familjen och ett multum av kompisar eller om den är en ensamvarg, nöjd med att sitta hemma och bara vara. Men den syns sällan, den uttrycks inte och får inte uppmärksamhet från omgivningen.
Jag är nöjd med var jag är i mitt liv nu. Sommaren är god mot mig, jag har ett sommarjobb jag njuter av och får möta mycket människor. Jag har vänner, familj, kollegor som alla får mig att skratta dagligen och får mig att känna mig omtyckt och älskad. Dock hänger denna känsla över mig som ett mörkt moln, en fläck på en annars klarblå himmel. Definitivt förväntat, som en allmän regel kommer de tråkigare tankarna när jag har det som bäst. Ungefär som bakfyllan efter en natt med klackarna i taket, ofrånkomlig om det inte tas med måtta.
Sådär, nu har jag förtydligat att jag inte är i knipa, inte ropar efter hjälp. Jag har det bra. Mitt syfte här är att analysera denna ensamhetskänslan, varför jag har den och vad den kan bero på. Jag är en social varelse som omger mig ofta och gärna med vänner. Söker ofta kontakt och tror mig kunna framstå som en normalt fungerande människa. Något de flesta lyckas rätt så bra med. Sedan gillar jag även att vara ensam, att få ha en dag hemma där jag gör det jag känner för i den takt jag vill.
Men det svenska språket fallerar lite här, för att vara ensam är ett lite för brett uttryck som kan ge fel intryck. Jag har funnit att denna engelska mening summerar hur jag känner: ”I like being alone, but I don’t like being lonely.” Vad skiljer det sig då åt mellan att vara ”alone” och att vara ”lonely”? ”Alone” känns mer som ett aktivt stadie, du har valt att vara ”alone” och får därför en mer positiv ton. ”Lonely” blir ett mer passivt stadie, något du inte valt själv utan hamnat i. Något som smugit sig på och är mer känslomässigt grundat. Jag skulle då säga att jag i denna krönika talar om att vara ”lonely” när jag pratar om att vara ensam.
Som sagt ovan talas ensamheten sällan om, oftast i förtroende bakom stängda dörrar. Gärna med en familjemedlem eller nära vän. Jag tror detta beror på skammen som kommer med känslan att vara ensam. Jag vill inte erkänna att jag känner sig ensam, för då kommer det kvicka svaret ”Det är bara att gå ut och träffa dina vänner, nya människor och skaffa en partner! Bara sluta att vara ensam!” Självklart inte lika direkt och anklagande som detta, men ni förstår poängen. Ensamhet behandlas som en sjukdom där det finns ett botemedel, socialt umgänge. Anledningen till att detta svar förargar mig är att det är helt sant. Botemedlet fungerar och förespråkades till och med av stora filosofer som Schopenhauer. Genom empati, vilken vi känner av när vi umgås med andra, glömmer vi bort vår egna sorgsna existens för en stund.
Tillåt mig då att ställa en följdfråga till hur ensamheten ska botas: ”Hur hanterar vi då kvällarna, då känslan dyker upp bakom de stängda ögonlocken och sopar bort Jon Blonds sömnsand?” Svaret på den frågan skulle då komma i form av den partner som fåtts genom att ha umgåtts med nya människor. Likt en ängel från bar himmelen kommer hen, en kramgo, älskande partner vars famn jagar bort all oro, all ångest. Tillsammans blir vi hela och den ensamhet som jag hade var bara en skedning bort. Speciellt som man blir vi intalade detta, att våra känslor ska bli hanterade och lösta av en kvinna med en stor känslomässig kompetens. Med henne kan mannen vara svag, gråta och sedan kunna må bra igen.
Detta är en mycket problematisk syn på förhållande. För det första, lägger detta stor press på den stackars dam som ska hantera ännu en persons ensamhet och känslor. För det andra, blir mannen känslomässigt inkapabel att uttrycka och handskas med sina egna känslor. Denna ojämställdhet i förhållandet leder, enligt mig, inte till ett hälsosamt samliv. Sedan skickas detta meddelande vidare till barnen, där pojkarna och flickorna tar till sig dessa roller och cykeln fortsätter med mental ohälsa hos båda könen. Undantagen finns självklart, där rollerna är motsatta eller där föräldrarna tar lika stort ansvar för sina egna känslor. Partnern är ett stöd, inte en lösning.
Vad jag kommer till är att känslan av att vara ”lonely” är en viktig del av livet. Känslan är påfrestande, nedtryckande och hjärtkrossande, men jävlar om den inte är en effektiv drivkraft. Ensamheten tar oss ut på äventyr och får oss att utforska nya platser, med nya människor och utforskar oss själva. Den behövs. När den är överväldigande bryts vi ned på gott och ont. Jag önskar vi kunde tala mer om den, göra den till ett vardagsprat för att vi inte ska stigmatisera den. ”Normalisera ensamheten!” skanderar jag från barrikaderna. Istället för att vi brännmärker ensamheten som något skamfyllt, bör vi hjälpa varandra att finna vår egna styrka i den. Människan är, trots allt, i slutändan en individ, enskild och ensam i vår egna kropp.
Tillsammans gör vi ensamheten till en drivkraft, inte en sjukdom.
1 kommentar
Kommentarer är stängda.