Sommarkrönikan: Valkompassen dödar politiken

Jag vet inget land som är så besatt av valtester och identitetspolitik som Sverige. Så här en månad innan valet, börjar svenska tidningar, seriösa tidningar till och med, att fullkomligt bombardera sina sidor med allehanda tester och valkompasser. I ett test kunde man se vilken politiker man mest höll med, baserat på vederbörandes frukost. Jag gillar gröt, det gjorde tydligen Olof Palme också. Dock tror jag att vi båda än mer än gröt uppskattar äkta opinion. Politik och opinionsbildning som utgår från argumentation och inte identifiering. En politik som går mellan högt och lågt i ett konstant flöde av ideologisk konsekvens. Helt enkelt en väldigt omodern och osvensk politik som utgår från tankar och idéer istället för hjärndöda impulser och känslomässiga nycker. Och i den bilden av politik ingår inte valkompassen.

För människor som inte rannsakat sig själva politiskt så är valkompassen ett bekvämt sätt att kringgå allt bry med att behöva identifiera sig politiskt. Några knapptryck, en och annan längre tanke och på 15 minuter kan vem som helst få reda på vilket parti de sympatiserar med. Resultatet måste ju vara tillförlitligt, man har ju ändå fått välja på en graderad skala vad man egentligen tycker om medicinsk cannabis och andra liknande kosmopolitiska frågor… Hela vägen fram till valurnan kommer alla politiska tvivel att vara som bortblåsta, eftersom just *insert valfri svensk tidning* har garanterat att detta är den “största och mest trovärdiga valkompassen”. Hur kan det möjligtvis finnas någon hake, när offentlig media så välvilligt hjälpt svenskar att välja parti?

Mitt ironiska tonfall är påtagligt, så varför denna skepticism? Det är väl bra om man kan bilda sig lite politisk säkerhet på ett enkelt sätt? Det hade möjligtvis kunnat vara sant, förutsatt att politiken också var enkel. Jag betvivlar inte för en sekund att en valkompass fungerar när det handlar om enskilda frågor. För eller emot – då är det ganska enkelt att identifiera en ståndpunkt. Tyvärr är inte den totala politiken, inte ens i lilla Sverige, så enkel att ett digitalt frågeformulär kan måla någons spektrum av åsikter i en specifik färg och säga: “Det här är din politiska tillhörighet”.

Bara lyssna på namnet: Valkompass. Det är inte själva ordet i sig, utan den sammansatta innebörden av ordet val (i politisk mening) och ordet kompass som gör mig förvirrad. Framförallt är det just delen “kompass” som fullkomligt retar gallfeber på mig. En kompass är något man navigerar med, något som hjälper en att hitta rätt, något som gör att man kan ta sig dit man ska, även från de mest vilsna av platser. Utan karta, eller lokalsinne kan man alltid förlita sig på att en kompass ständigt visar vägen norrut, söderut, österut eller västerut, oavsett vilken riktning man vill ta. Valkompassen gör anspråk på att kunna dirigera människor politiskt, men det är endast ett löfte som spelar på människors desperata vilja att konkretisera och förenkla världen.

Argumentet: “Jag är inte intresserad av politik”, håller inte heller för att legitimera valkompassen. Allt är politik, till och med vi människor eftersom hela vår sociala tillvaro endast existerar som en politisk iscensättning av hur en civilisation bör fungera och se ut. När jag vaknar är det politik, eftersom arbetsplatser har politiskt inramade arbetstider. När jag äter är det politik, eftersom all mat jag handlar, handlar jag för pengar som vårt politiska system har beslutat ska gälla. Till och med när jag dör kommer det att vara politik, då det ska beslutas vart mina rester slutligen ska få vila. ALLT ÄR POLITIK! Kan då en simpel valkompass sätta mig på den exakta banan till hur jag ska förhålla mitt politiska liv till mitt mänskliga liv? Svar nej.

Alla har en politisk värdegrund. Om man sedan tror att den är essentiell för individen eller endast ett resultat av dess omgivning är en annan fråga. Men alla med politisk insikt kan i alla fall enas om att den politiska värdegrunden är något som varje individ endast själv kan förvalta. Den växer fram, oslipad och svältfödd på erfarenheter till en början, men tar allt eftersom skepnad i en rad slutsatser som alla leder fram till ett politiskt ställningstagande. Väl framme i det ställningstagande, kan vägen bakom tyckas snårig och komplicerad, men man har då iallafall förstått att politisk identifiering handlar om så mycket mer än några knapptryck på datorn. Det handlar om att låta det vanliga livet uppgå i det politiska livet. Om inte denna insikt slår an och valkompassen likväl blir tungviktaren i ens personliga opinionsbildning, så har valet kommit att bli ett riskfyllt spel och valsedeln förvandlas därmed till en simpel bingolott.