Sommarkrönikan: Ett vuxet försvarstal

Runt minnet av min barndom finns inget romantiskt skimmer. Inte heller finns där någon gloria av vemodig smärta. Ingenting händer i mig, när det samlade minnet av barndomen kommer in i mina tankar. Jag får ingen nostalgisk tillfredsställelse, men inte heller någon svidande bitterhet. Min barndom var övervägande lugn, trygg och meningsfull, vilket alla borde betraktas som bra saker. Men likväl är det bästa med min barndom, att den för alltid är förbi.

Minnet är som en soptipp. Alla möjliga ting, som en gång tjänat en så väl, samlas till slut på en enda plats där tidens tand långsamt bryter ner dem.  Vissa minnen bryts, med hjälp av skam och ångest, snabbare ner. Andra minnen bryts långsammare ner, om de fortfarande spelar roll eller är extremt betydelsefulla. Sen finns det minnen som aldrig bryts ner, men som inte heller fyller någon funktion.

Barndomen är verkligen så för mig. Den finns ständigt med mig, förpassad till minnenas soptipp, men jag är ändå helt likgiltig inför den såsom det vore ett minne av när jag senast storhandlade. När jag väl ältar det förflutna, är det aldrig barndomen jag återgår till, och om jag gör det, finns det heller ingen samtida kontext mellan då och nu. Isåfall är det endast för att styrka någon faktamässig fråga: “Vad var det som hände nu igen?” Aldrig: “Åh vad jag saknar den tiden!”.

En viktig slutsats har gjort att jag så bestämt inte idealiserar och framförallt inte romantiserar barndomen – det är tusen gånger bättre att vara vuxen än att vara barn. Att vara barn är att vara slav för sin egen titel: “Du är ett barn, du förstår inte” “Nu börjar du bli trött, det märker jag alltid på barn” “Är verkligen det där spelet barnvänligt?!” Ingenting är så kvävande för ett växande liv, som att just förvägras sin växtprocess. Många gånger har jag under barndomen knutit näven i fickan, torkat en tår ur ögonvrån och förbannat faktumet att vägen mot vuxenlivet är så lång.

Visst, jag förutsätter inte att barn är kapabla att recitera Balzac eller backa med släp, men för min egen del var en stor del av barndomens gissel just att man ständigt blir behandlad som ett barn. Det epitetet är hela ens existens. Då föredrar jag hellre att som vuxen betala tillbaka på skatten, köpa en svindyr öl på krogen eller få ont i ryggen av att lyfta saker. Frihetskänslan, som för mig är det absolut bästa med att vara vuxen, består till väldigt stor del av att massa förväntningar plötsligt läggs på ens axlar. Att som vuxen kunna vara totalt ansvarsfull istället för att vara totalt ansvarsbefriad. Jag är ansvarig, därför så finns jag.

Nostalgin vet inga gränser och fungerar för det mesta som en falsk tröst för att göra livet i nuet mer uthärdligt.  Det är oftast med värme vi väljer att utnyttja den, eftersom värmen ger det förflutna en mening, ett syfte. Allt som har skett i det förflutna tycks då på ett logiskt sätt ha lett fram till just denna punkt i våra liv. Nostalgin blir minnets starkaste opiat, och inget minne är så receptivt för dess effekter som de som kretsar kring barndomen.

Genom att avgifta sig från det, börjar man se saker i en förvisso mer ologisk, men också mer befriande kontext. Barndomen är inte totalt oumbärlig för ens liv. Den finns och den kommer alltid på något sätt att färga ens persona och liv, men den behöver för den delen inte vara positiv eller negativ. Den har funnits och också inte funnits, det kan vara allt. Barndomen ligger kvar på min soptipp och allt mer sällan rotar jag i dess stora hög. För allt som oftast hittar jag inget intressant i den.