Jag satt ett slag nere vid hamnen och tittade ut över pirens skrovliga stenar, mot en horisont som höll på att färgas röd av kvällssolen. Sådan stiltje rådde att gränsen mellan himmel och hav totalt suddades ut. Allt som skedde – fiskmåsarnas lek, vattnets kluckande, vindens fläktande – tycktes som i en pjäs rikta sig mot en och samma punkt i denna fantastiska scen som utspelade sig framför mig. Jag satt sådär i några sekunder, helt förstenad av omgivningen, tills ett avlägset skratt bröt min tanke och koncentration.
För ett ögonblick hade jag varit totalt tom, helt befriad från intryck och uttryck, endast ett skal som med gapande mun och uppspärrade ögon inte var mer än en växt vars blad girigt sög in solens sista strålar. I de ögonblicken vet den existentiella lustan ingen mättnad. Utopin är ett faktum, lika självklart som solen själv. I nästa sekund förändras allt när den obevekliga tron på detta faktum rycks upp med rötterna och förvandlas till ett luftslott. Tanken som därpå följer är kort men dess dom är ofrånkomligt tydlig, och den slår alltid lika hårt: “Vilken klyscha!”
Mitt förhållande till klyschor är ytterst ambivalent. Jag beundrar verkligen klyschornas möjlighet att fånga stora sanningar i ord – att kunna komprimera ett intryck av världen i en enda mening. Men det är också just den principen, som paradoxalt nog också lätt förvandlar de stora sanningarna till småaktiga floskler. När den antike poeten Horatius formulerade meningen “Carpe diem” förväntade han sig nog att orden skulle färga människors liv i bildlig mening och inte bokstavligen på otaliga redan tribaltatuerade torsos. Inget ont mot tribaler, men jag skulle säga att de rimmar ganska dåligt med uttrycket “fånga dagen”.
Men oavsett om vi har tatuerat oss eller ej för att påvisa vårt specifika förhållande till ett livsmotto, så är vi alla likadana offer för klyschornas romans. En romans som gör att man i en sommarkväll kan upptas så oändligt av existensen att det inte längre råder några gränser för vad som är möjligt, trots att man gång på gång inser att så inte är fallet. Vad är det för inre drivkraft som får mig att precis som alla andra dras till klyschorna i vad som närmast liknar ett komplicerat beroendeförhållande? Vad är det för litet frö som så direkt kan så en förhoppning, som inte bara tillfredsställer utan också tycks få pusselbitarna i livet att falla på plats?
Ibland när jag blundar tänker jag att världen försvinner i samma takt som ögonlocken sänker sig över näthinnan. Jag tänker att alla liv, alla objekt och tiden försvinner, efter min vilja. Jag har kontroll, det är jag som sitter vid spakarna och styr världens varande och icke varande. Egentligen handlar det nog om en pulserande längtan efter något annat, en längtan efter lag och ordning över världen istället för dess slumpmässiga nycker och oförutsägbarhet. Då blir klyschorna som en fylla för att kunna hantera livet.
Men det hela är egentligen rätt tragiskt. För om fyllan av klyschorna är gudomlig så är bakfyllan alltid fördjävlig, och värst är bakfyllan när jag tänker och skriver. Tvivlen är ständigt närvarande som en påminnelse om att ingen formulering, ingen underfundig meningsbyggnad någonsin kan vara originell, utan enbart klyschig. Otaliga gånger har jag suttit framför papper, skärmar och människor och upplevt en bekant känsla av meningslöshet i det jag gör. De ord som lämnar mina läppar, mina tankar eller min penna, tycks för ett ögonblick brinna med vild och livfull glöd. Sen infinner sig tvivlet och allting är dömt att förvandlas till grå och livlös aska i mina händer – för ingen glöd är oändlig.
4 kommentarer
Kommentarer är stängda.