Parti A talade om fråga X på ett torg, och det får man ju inte. Parti B försöker överrösta vederbörande, och det får man ju inte anser parti A. Så ser debatten ut just nu, i detta valår, som beskrivs som det viktigaste på länge. Valrörelsen har knappt börjat, men ändå är den politiska agitationen hätskare än på länge. Många frågor delar, enar och irriterar de svenska väljarna, och årets val kan närmast betraktas som något av ett ödesval i skiljelinjen mellan protektionism och globalisering. Men över av alla praktisk-politiska frågor – migration, miljö eller skatter – svävar en större fråga: Frågan om demokrati och yttrandefrihet. Vad får man säga, vad får man göra och vilka åsikter ska man ha? Så långt tycks diskussionens frågeställningar vara tydliga. Men när vänstern och högern diskuterar just denna fråga stagnerar debatten och det blir som om en blind skulle försöka leda en döv – totalt kaos.
Jag bläddrar förstrött mellan kanalerna på tv:n. Så lyses bildskärmen upp av ett blåmålat rum där två personer surmulet stirrar på varandra. Det är debatt på tv. Sverigedemokraterna har hållit torgtal, Vänsterpartiet har uppmanat medlemmar till att störa mötet. Representanter från båda partier står nu öga mot öga med varandra i tv-studion. Man kan nästan känna hur dålig stämningen är. De båda kokar av ilska över att ens behöva vistas i den andras andrum.
“Vi har rättigheten att få uttrycka vår åsikt”, konstaterar den upprörda Sverigedemokraten. “Precis som vi har rättigheten att protestera mot den åsikten”, replikerar Vänsterpartisten syrligt. “Vaf*n är det som händer?”, tänker jag och försöker förstå det jag ser.
Allt som oftast lyfts ekonomisk, social och nationell bakgrund upp som grunder på vilka meningsskiljaktigheter frodas och vässas till vapen i strid. Likväl är dessa klyftor mindre än någonsin tidigare i Svensk historia. Så varför är debatten så hätsk?
Tv:n exploderar snart av trycket från debatten. Saliven flyger fritt från argumentationens klapprande käftar hos de båda representanterna. Personangreppen står som spön i backen. Jag sitter och tittar på detta spektakel och tänker att det kanske bara är jag som ser uppenbara problemet i agitationen. Att de båda debattörerna missat den punkt där hela debatten gått i lås och förblivit orörlig: De talar ju inte samma språk – communication breakdown.
Det är klassisk demokratiteori det hela handlar om. Mina 30p i statsvetenskap tjänar mig väl när jag gör min korta ideologiska analys: För högern tycks frågan om yttrandefrihet vara en fråga om process. Genom total yttrandefrihet uppstår också total demokrati. Ett samhälle där alla åsikter ryms, är det mest demokratiska. För vänstern är frågan om yttrandefrihet en fråga om substans. Genom total demokrati där alla respekteras kan också total yttrandefrihet uppstå.
Från två olika håll står dessa politiska kämpar och skriker ut sina ståndpunkter. Tyvärr gör de inte det på samma språk, och inte heller på samma plats, eller under samma tidpunkt. Tyvärr går de varandra förbi, inte bara i tanke och tal, utan framförallt i kommunikation, för den är helt obefintligt. Istället har hela debatten förbytts till något som liknar en tävling i vem som kan ropa högst, synas mest, lyssna minst. Det är lättast att göra så, kräver mindre energi än att ta in och försöka förstå. I Sverige år 2018 är kommunikationen det största politiska problemet, och då menar jag inte det faktum att tågen aldrig går i tid.
Trots att jag gör min observation i ett väldigt specifikt fall, slås jag av att den är minst lika applicerbar på såväl stora som små politiska exempel. Oavsett om platsen för debatten är Sveriges riksdag eller ett fikabord i Tomelilla så tycks alla vara lika sorgligt förvirrade i en Kafka-liknande situation av missförståelser och kommunikationssvårigheter. Följden av detta faktum är lika enkel som destruktiv – missförstånd, rädsla, misstanke, aggressivitet. Då blir anfall och hätskhet det bästa försvaret.
Så betraktar jag debatten inför valet, och det är med den analysen i åtanke som jag kommer spankulera till valurnan den 9:e september. För vad hade den politiska debatten i Sverige kunnat vara utan dess inneboende kommunikationssvårigheter? Förvisso kanske det hade varit en tråkig, torr och träig debatt, men kanske hade den också varit progressiv, sansad och givande. Kanske hade det varit en öppen debatt med en lika öppen premiss, eftersom de debatterande faktiskt skulle ha förstått varandra. Även fast jag hoppas att det kan bli så en dag så är detta nog bara naivt önsketänkande från min sida. För trots att det bara är en månad kvar till valet, verkar politikerna vara årtusenden ifrån samförstånd.
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.