Det är den tiden på året. Tiden då jag känner av den där pirrande känslan av en annalkande skolstart. Oavsett om det är andra året på universitetet, gymnasiet eller lågstadiet så är den sig ganska lik. Flyttar ska arrangeras, akademiska kunskaper fräschas upp och livet ska återigen formas in i sin rutinmässiga struktur. Men de rent praktiska göromålen är sig ständigt lika, år efter år. De uppbådar inga överraskningar allt som oftast. Snarare tycks det vara aktuella frågetecken som just skapar det hål som verkar sitta någonstans i mellangärdet: Vem har gjort vad? Vem har träffat vem? Vad ska alla göra nu? Men alla dessa frågor är bara varianter av den stora frågan: Vem har vi alla blivit?
Man vill ofta att saker ska vara så som man förväntar sig. När man tar en varm dusch, vill man att vattnet ska vara precis lagom tempererat. När man tar ett tåg, vill man att det ska gå precis i tid. När man äter mat, vill man att det ska smaka gott. Förväntningen föregås av en vilja, som bygger på erfarenheter av att något är på ett visst sätt. Det är en naturlig del av mänskligt behov av symmetri, att saker och ting ska kunna vara i viss ordning i en annars så kaosartad värld. Men när förväntningen inte går att konkretisera, när den bara flyger omkring, ständigt utom räckhåll, ja då händer någonting inom oss och en pirrande känsla uppstår.
För det är ju så att man kan observera vissa förändringar i sin persona tydligare än andra – Vad man äter till frukost, hur man pratar, vilken musik man just nu gillar. I mitt eget fall – gröt, bred slarvig skånska, Bowie. Det är de lätta förändringarna att se, men också de ytliga, de som inte spelar någon roll. För inför de verkliga förändringarna, de som permanent satt sina spår i ens personlighet, är man alltid subjektiv. Hur skulle man kunna vara något annat när dessa förändringar enda funktion är att vara till för andra människor i en social tillvaro. Varför ska jag vara trevlig när jag är ensam? Varför ska jag behöva vara tålmodig när jag är ensam? Varför ska jag vara rolig när jag är ensam? Alla dessa ting är man för någon annan, inte för sig själv. Det är först i den sociala kontexten man får ett grepp om vilka egenskaper man behärskar och vilka man inte behärskar.
Alla dessa kvalitéer är en del av en kravbild som jag själv inte styr över eller för den delen bryr mig om. De byggs upp av andra, för deras skull. Jag vet vem jag är, de vet inte det, men kategoriseringen gör det lättare. Likväl ältar jag i all oändlighet hur det kommer att bli i och med skolstarten. Hur kommer människor uppfatta att jag har förändrats och hur kommer jag uppfatta att andra har förändrats? Kan vi på något sätt ta vid där vi avslutade eller har sommaren tagit död på vissa personlighetsdrag som innan lyste så starkt.
Det är det som den pirrande känslan i mellangärdet består av. Känslan av att ännu inte veta hur det kommer bli. Kirkegaard pratar om att vara förlorad i det infinita. Att alla möjligheter öppnar upp sig och gör hela tankebanan till ett universum av scenarion och situationer som alla tycks vara lika sannolika. Kanske kommer jag betraktas som lugnare, eller vildare, eller snällare, eller elakare. Vem vet hur det kommer bli? Endast tiden kan avgöra svaret.
En sak är dock säker, som jag med största förtroende väljer att vila min tillit till: Jag är inte ensam i detta. När nu 45 000 personer återvänder till sina annars så inrutade liv i Lund kommer dessa förändringar att om och om igen göra sig påminda. Nya vänskapsband kommer knytas, meningsskiljaktigheter kommer höjas ur dunkel och gamla vänskaper kommer sakta men säkert att dö ut. Och visst det kan kännas läskigt och vemodigt att tidens tand så brutalt nöter ner och bygger upp, tillsynes helt på egen hand. Men det är ju bara så, vi kan förbanna och välsigna hur vi har förändrats, men tills vi vet hur saker och ting väl kommer att bli kan vi allihopa lika gärna dyka med huvudet före in i mörkret.
När den nya dagen gryr, klyvs himlavalvet av en vemodig tvekan.
Där under vandrar människor med krökta ryggar, rädda för att möta varandras blickar.
De förstår inte längre varandras tilltal.
Så uppenbarar sig plötsligt en figur ur skaran.
En varm hand trycks mot en öppen handflata.
Den gamla vännen är sig lik.
Var dig hälsad kamrat!
Jag tackar ödmjukast alla er som läst och följt Sommarkrönikan de senaste månaderna. Det har varit ett sant nöje.
Gabriel Lindgren
