2018 års valspurt är här. Valet i september är ett ödesval. Precis som vi säger varje gång. Men även om vi kanske kommer att upprepa orden igen om fyra år, känns valet just nu faktiskt mer avgörande än vanligt. Sedan vårt förra riksdagsval har mycket hänt i världen runt om oss. Extrema grupper som växer sig starka i Sverige har fått allt större gehör från utlandet. Krafter som gör skillnad på människor och ignorerar pågående klimatkatastrofer har fått luft under vingarna, och enligt flera opinionsundersökningar tilltar vinden i styrka även hos oss.
LUPEF anordnar, tillsammans med Statsvetenskapliga institutionen och Utrikespolitiska föreningen, en valvaka på Eden den nionde september. Här är tanken att intresserade studenter samlas för att lyssna på och delta i paneldebatter om relevanta ämnen, diskutera och tillsammans vänta in att röstresultaten sakta säkerställs.
Jag ska erkänna, jag har aldrig varit på en valvaka förut. Men jag antar att det är ungefär så det kommer att gå till på vår. För politiskt obundna organisationer som LUPEF och våra medarrangörer, är det inte relevant att tapetsera Eden med enhetligt partisymbolsprydda ballonger. Samstämmiga hejarramsor lär inte heller höras och besökarna kommer att gå hem med vitt skilda sinnesstämningar från valvakan.
Under ett knappt år av mina tonår var jag med i ett politiskt ungdomsförbund, i sammanhanget ointressant vilket. Mitt engagemang kanske inte var det största men jag var med och anordnade en fest, gick med någon demonstration och diskuterade ett par politiska frågor. I en del frågor höll jag väl med partiet men framförallt tyckte jag nog mest att det var kul att umgås med de coola kidsen från min gymnasieskola.
Men plötsligt visade det sig att en åsikt jag hade inte alls stämde överens med vad partiet tyckte. Jag tyckte inte tvärt emot, men jag kunde inte gå med på en så förenklad bild av problemet som partiet gav mig. I ett politiskt parti bör utrymme finnas för diskussion och förändring. Det fanns det, mig veterligen, i detta ungdomsparti. Men det som skavde hos mig var en av partiets viktigare frågor. Och hjärtefrågor kompromissas liksom inte med i första taget – har du en annan åsikt om dessa bör du helt enkelt gå ur partiet och med i ett annat.
Sagt och gjort, jag avslutade mitt medlemskap. Men gick inte med i något annat ungdomsparti. Jag insåg att det kanske inte var partiet som var fel, utan något annat. Jag har åsikter om en massa saker men brukar landa i ganska blandade analyser. Kalla det nyanserat eller mjäigt, men jag tycker alltsom oftast att jag kan sätta mig in i flera sidors argumentation. Partipolitik verkade helt enkelt inte riktigt vara min grej.
Det tog ett tag innan jag kom på vad jag kunde göra av mitt politiska intresse istället. Utan att göra detta alltför mycket till en LUPEF-hyllning kan jag säga att Panorama visade sig vara forumet jag sökt. Här får problem vridas och vändas på, utan att slutsatsen nödvändigtvis måste vara att krossa si eller förbjud så.
Vad jag förundrades över på mina första Panorama-möten var hur givande det var att diskutera politik med människor som ibland tyckte helt tvärt emot vad jag gjorde. I vissa fall kom jag på mig själv med att inte alls vara så mjäig som jag förut kunnat känna mig, medan jag i andra fall har backat ett par steg från min ursprungliga ståndpunkt. Idéutbyte med någons konkurrerande världsbild är extremt utvecklande, både för en skribent men också för oss alla som människor.
Tanken har slagit mig att valvakan på Eden kan komma att bli beskriven som obekväm och stel. Kommer folk att våga visa sina känslor kring resultatet? Är det inte bättre att alla bara följer valets utgång hemifrån med sina vänner, där mer eller mindre konsensus kring valets utgång råder? Det är roligare att fira, eller sörja, tillsammans, väl?
Nej, så är det faktiskt inte. Under pågående novischperiod är det viktigt att visa att vår förening, och samhället i stort, behöver debatt för att utvecklas. Om vi enbart omger oss av människor som delar våra åsikter, valkväll som inte, kommer vi inte att utvecklas. Min förhoppning är att valvakan på Eden sticker hål på filterbubblornas slutna världar. Här kommer att föras samtal om såväl sakpolitik som statsvetenskaplig teori, öppet för alla studenter och universitetsverksamma att lyssna på.
2018 års val är avgörande.Jag håller mina tummar för att valet går till som det ska, och att vi röstar på folkrepresentanter som ser till att även nästa val sker enligt demokratins ideal. Jag hoppas innerligt att valet inte slutar i populism och hat, och att LUPEF lyckas arrangera en valvaka där alla känner att de får plats.
6 kommentarer
Kommentarer är stängda.